Bästa syrran

Idag har min syster stuckit mig för blodprover till stundande besök hos hjärtläkaren. Och jisses så grym hon var! När jag ska ta blodprov brukar de få sticka mig i båda armvecken, på händerna, på armarna och slutligen på fötterna för att få ut lite blod, så svårstucken är jag. Men syrran fixade det på första försöket och jag kände inte ens ett stick! Så ni stickrädda, önska Sanna på neuro!

Stod en stund i entrén till sjukhuset efteråt för att vänta på kexet och hälsa på honom (han jobbar där) och vilken skyttetrafik det är där sen... Man får ju så ont i hjärtat när man ser de stackarna som rullar inåt. En kille var nog i min ålder, alldeles likblek och nästan genomskinlig. Han blev hämtad i entrén av en sköterska som tog all hans packning, "jaha, dags för cellgifter igen då..." sa han när han kämpade sig iväg i rullstolen. Fy fan. Bakom honom kom en gammal skruttig farbror med sond i näsan, efter det en dam med bandage kring hela huvudet och lite längre bort fick en man sätta sig och kippa efter andan. Åt andra hållet var det dock skyttetrafik på babyskydd med små nyfödda i. Troligtvis hade läkaren precis gått ronden på BB och skickade hem en efter en. Själv stod jag där och uppskattade livet lite extra. Insåg att det är så satans onödigt att banta och då må piss när man kan äta och må bra. Må dåligt räcker ju faktiskt att göra när man är sjuk på riktigt!

Avbokade precis kvällens träningspass, det går liksom inte träna när armarna står i 90 grader från kroppen och benen inte ens går att böja utan att falla ihop. Men jag har lovat mig själv någon form av träning varje dag, även om det bara är lite planka, några sit ups eller ett varv i spåret. Idag kanske det blir en promenad till pizzerian :D