Livrädd!

Har tusen tankar i huvudet just nu, det är inte likt mig.
Jag kan vara rädd, men inget kan liknas med det här. Jag är rädd för att gå till barnmorskan när hon ska känna på mig för det gör så satans ont men jag går dit och är ovanligt lugn varje gång. Ingen nervositet i väntrummet utan allt kommer när det väl gäller. Är det så att det kanske blir tvärtom med förlossningen? Att jag är livrädd nu och att allt släpper när det väl gäller?
Fy, jobbiga tankar, och inte går det att lägga dem på hyllan heller som jag annars brukar kunna göra!

Jag känner verkligen inte igen mig själv. Och jag skäms att sitta och ringa till min barnmorska var eviga dag. Jag känner mig pipplig, ivägen, sjuk...
Jag undrar varför jag är så rädd men jag hittar inte svaret. Jag minns ju inte hur det kändes när jag födde, bara att jag var säker på att jag skulle dö. Och jag minns paniken när jag inte fick luft.
Kanske är det för att det är så nära nu, och att det inte finns någon återvändo?
Egentligen vill jag bara åka upp till förlossningen, tvinga dem att söva ner mig och be dem plocka ut herrn...Men ingen skulle lyssna på lilla mig. Suck. Och det vill jag ju inte iaf för jag skulle inte palla gå med "jacket" på magen, snacka om smärta. Iofs är det inte så skönt att gå med trasigt underliv heller. Ja, ni ser, tusen tankar var det!

Nu ska jag vila en liten stund innan det är dags att hämta fisen på dagis igen!