Föreläsningen ikväll, "Kramar & Ramar", var så himla intressant! Den handlade om hur viktigt det är att sätta gränser för sina barn. Mannen (minns inte vad han hette), som i botten var neuropsykolog, berättade hur ofta han fick besök av föräldrar som var oroliga att deras barn hade aspergers, adhd etc. I de flesta fallen var problemet bara att de inte hade fått någon gränssättning i deras barndom. Barn som alltid får göra som de vill när de är små får ett beteende som kan liknas med barn som har aspergers eller adhd. De blir egoistiska och väldigt självupptagna...
MEN, man ska inte bara säga nej, nej, nej, nej, nej heller. 5-1 är det som gäller! En negativ påpekelse, fem positiva!
Han tyckte även att man inte skulle vara rädd att ta tag i sina barn. Absolut inte slå barnen, men ta tag i barnen för att visa att någonting är fel. Rösten utgör bara 10-30% medan kroppsspråket står för resten, för att ett barn ska förstå att man menar allvar!
Värt att tänka på!
Jag är inte alls orolig över varken Ellioth eller Elton. Jag är verkligen inte rädd för att sätta gränser och jag får ofta höra hur väluppfostrad Ellioth (Elton är lite liten fortfarande) är...
Btw så är det just när barnen är omkring 1 år som man kan börja sätta gränser. Men redan vid ungefär 10 månaders ålder så börjar barnen visa att de är "med i leken". Då kan de tex krypa fram till tex ett glas, titta på det, för att sedan titta på sin mamma och pappa för att på något sätt se om det är okej eller förbjudet att pilla på det. Fränt :)
Nej, nu ska jag sluta och krypa ner i sängen. Imorgon är det jag som skolar in Elton så att Mange får sätta sig med lite jobb!
Se till att sätta gränser för era barn så att de när de blir vuxna fungerar i det sociala livet!
Mycket intressant!! Det är faktiskt så våra värderingar ser ut också och så vi vill uppfostra våran lilla parvel. Och kul att läsa att det faktiskt finns belägg för det =)
SvaraRadera