Såhär dags (kl. 8) för ett år sedan var jag sjukt nervös och skulle infinna mig på förlossningen! Kanske kanske skulle jag få sättas igång... Jag fick träffa klinikchefen som frågade om jag var "vid världens ände" och jag svarade ja. De hade inget rum ledigt just för stunden så jag skulle återkomma kl. 13, sen tillade hon: "Men egentligen sätter vi inte igång någon förrän man är i v. 38+0 (jag var i 37+5) så om han inte andas när han kommer ut så vill jag inte ha några långa brev hit upp!". Dumma kärring, så säger man väl inte? Speciellt inte som klinikchef. Jag var nervös för när de senare skulle ta hål på mina hinnor men söta (?) sköterskan Kajsa lugnade mig med att: "Det är ju lördag, klart vi måste få bjuda på ett rus!". Hon syftade på lustgasen, och jag kände mig lite lugnare när vi åkte hem och intog lunch. Jag hann ner till Jessica och snuffa lite på nyfödda Cornelia för att lugna mig lite. Jag frågade Jessica om det gjorde ont att födda barn och hon menade på att det kändes som bäckenet skulle sprängas. När jag senare låg där under förlossningen och skulle krysta ut vår lilla prins så var det just det jag bara kunde tänka på, att det kändes som bäckenet skulle sprängas... (forts följer ;-))
GRATTIS,GRATTIS,GRATTIS...jag minns dagen som igår:)
SvaraRadera