Medicin!

Nyss hemkommen från tredje besöket hos kuratorn. Idag bestämde vi oss för att sätta in en medicinering. Jag var helt emot det från början, men nu känns det som rätt beslut! Hjälper det mig, varför inte?
Jag kommer må sämre dom första två veckorna, men sen kommer jag förhoppningsvis bli "vanliga" Sofia igen, vilket vi alla ser fram emot. Jag orkar inte vara ledsen och arg hela tiden längre!
Vi avslutade samtalet med att diskutera (igen!) att det det är så tabu att vara deprimerad. Det första min mamma sa när jag pratade med henne efteråt var att "skriv nu inte om det på bloggen, sånt här är personligt"! Typiskt "gamlingar".

Jag fick med mig en jättebra bok hem, Reparationshandbok för deprimerade, och jag kände igen mig i allt i den. Koncentrationssvårigheter, lättiriterad, glömsk är bara några av symptomen som stämmer in på mig. I boken står det även beskrivet hur en depression uppkommer(jag ska återkomma till det i nästa inlägg!), hur man reagerar osv och nu ska först och främst min kära mor få läsa den, så hon kanske förstår...

Tänk på att du blir bättre även om du inte märker det varje dag. Det är lite som med vårdagjämningen. Även om det bara är ljust några minuter längre per dag, blir det faktiskt sommar!

Dom orden ska få hjälpa mig. Det är inte alls roligt att ha en bebis (och en storkille som utvecklas) när man är deprimerad. Jag är ju bara ledsen och arg hela tiden så jag tar inte tillvara på tiden, och den kommer jag ju aldrig få tillbaka.
Snälla tabletter gör mig frisk snabbt, jag vill inte gå miste om den här tiden!