Ibland slår det mig så dumma saker,
dumma tankar...
I flera dagar nu har jag gått omkring och varit livrädd för döden.
Det är så många runt omkring som tar sina sista andetag,
medans jag lyckligtvis står med mina närmaste kvar...
Jag undrar hur dem som förlorar någon känner?
...och jag vill inte veta. Jag vill aldrig uppleva det samtidigt som jag vet att jag måste.
Fastnade på Correns familjesida idag, på dödsannonserna. Där var ett tre par stycken som var födda 1939 och då slog det mig att det är ju faktiskt det året min pappa är född...
Vadå, börjar den årgången trilla av pinnen nu eller?
Min pappa är ju fortfarande ung, typ 40, eller?
Eller var det kanske så att han fyller 70 i år?
Visst har jag tänkt på att han börjar bli gammal ibland...Hans händer börjar bli sådär beniga och lite blå, han flåsar väldigt såfort han anstränger sig och numer är det jag om bär dem tunga sakerna uppför trappen istället för han.
Han har börjat äta massor mediciner, för blodtryck, början till diabetes osv...
Men för mig är han ju fortfrande 40, så det har inte varit något som oroat mig innan liksom...
Sen slog det mig att Ellioth snart fyller ett år. Vart tog den tiden vägen liksom?
Tiden går alldeles för fort, det är en sak som är säker. Man borde ta tillvara på den lite bättre än vad man gör och uppskatta dem man har omkring sig!
Hoppas bara innerligt att mina nära får leva och vara friska, och dö av den anledningen att dem är gamla och tiden är inne.
Då har jag ju massor tid kvar med dem,
och den tänker jag ta tillvara på!
Efter dem sista dagarnas tankar, pussade jag min pappa idag och berättade för honom hur mycket jag älskar honom och mamma. Också hur tacksam jag är för att dem alltid ställer upp på oss!
Pussar honom gör jag varje dag, men det är sällan jag berättar hur mycket jag älskar dem!
Ellioth & Mange får höra mina kärleksförklaringar varje dag!
Jag är så lycklig att jag har mina nära och kära kvar hos mig,
och jag är dem evigt tacksam för livet dem gett mig och fortsätter ge mig!
Fint skrivet :)
SvaraRadera