ARG är bara förnamnet...

Jag är så jävla arg,
hur fan beter sig folk egentligen?
Hur långt kan dem gå?

När vi åkte till Thailand överlät jag min nyckel till min systerdotter för att hon skulle kunna vattna våra blommor och se efter posten. Premisserna jag gav henne var att det var okej om hon sov här någon natt ifall det var så att hon varit ute på krogen och inte hade någon annanstans att sova, men hon fick absolut inte ta upp någon hit, utan isf fick hon sova här ensam! Jag lade fram rent lakan, täcke och kudde så hon kunde bädda på soffan isf, då vi bäddat rent i vår säng tills dess att vi skulle komma hem!
Jag bad henne också messa ifall det var så att hon skulle sova i lägenheten så att vi skulle veta att någon var där!

När vi kommer hem och ska ställa ut en läsk på kylning på balkongen så märker vi att dörren är låst och nyckeln är borta...I samma veva får vi veta att hon haft fest här hemma. Jag ringer min syster för att fråga om hon tagit nyckeln, då hon skulle varit här och tittat posten en gång, men får svaret att hon inte ens varit här. Då säger jag att Fanny kommer få betala det det kostar oss att byta ut låset (då det bara fanns den nyckeln) då det är hon som slarvat bort nyckeln, eller någon på hennes fest. Då får jag svaret att Fanny säger att hon inte haft fest och att hon inte tänker betala något. Min syster säger också att det är vår lägenhet och alltså vårt problem och så frågar hon varför vi ens, som hon så snyggt kallade det, "lånade ut" lägenheten till Fanny. Vi lånade inte ut den, utan bad henne vattna våra blommor och kolla vår post, vilket jag anser är en helt annan sak. Då frågar min syster varför vi ens bad Fanny från början? Jo, för man tror kanske att man kan lita på en släkting, eller?
Då fortsätter "hon säger att hon inte haft fest..." men vi har fått höra från två håll att hon haft det. Den ena personen har hon berättat det för och den andra är en granne som sett massor ungdomar stå och röka på vår balkong den här kvällen...

På allt detta fick jag igår höra att hon senare på natten, samma kväll, tagit upp mitt ex och hans kompis och låtit dem sova på vår soffa för att själv krypa ner i vår renbäddade säng...

Nu är det inte pengarna jag är ute efter,
utan jag undrar hur en människa kan fortsätta att ljuga när sanningen lyser så klar?
Ett "Förlåt för vad jag gjorde och att jag ljög, det var så jävla dumt av mig!" är vad som skulle sitta på sin plats!
Dessutom undrar jag hur man som förälder kan vara så jäkla blind och hålla sitta barn bakom ryggen? Ens barn är inte små änglar, vilket de flesta föräldrar brukar inse långt innan dess barn är 19 år!

Men allt detta grundar sig på avundsjuka.
Min syster har alltid varit avundsjuk på mig, varför vet jag inte?
För att jag som liten var väldigt bortskämd kanske?
Med förklaringen att jag var en sladdis och att vi har olika pappor.
Om så min syster eller bror fick en miljon av min mamma, och jag blev utan, så skulle jag inte vara avundsjuk för det utan unna dem detta.
Avundsjuka är så långt borta för mig då jag lever det liv jag alltid drömt om därför är nöjd! Jag är så himla lycklig och då tror jag inte man kan vara avundsjuk...

Nu fick jag det sagt,
men nu undrar jag kära läsare,
beter man sig såhär?
Inte fan har man fest i någon annans lägenhet? Inte fan släpar man upp två stycken och låter dem sova här?
Och som mamma hade jag satt ner min unge på en stol och sagt till denne att om den inte berättar sanningen så är hon/han inte välkommen här hemma längre!