Sjukt jobbig och påfrestande dag för mammahjärtat! Vad han pratat om och längtat till hela sommaren, att börja förskoleklass, blev nog inte riktigt som han tänkt sig. Han hade väldigt svårt att somna igårkväll men studsade ändå upp ur sängen imorse samtidigt som han tjoade: "Äntligen börjar jag skolan!"! Glad och fnissig kille hela morgonen ända till vi klev in på skolgården och tuffa killen tar min hand och börjar gråta. Jag vet inte om det var chocken över den stora öppna gården eller om det var alla barn men tårarna sprutade och han var helt otröstlig. Han lugnade sig efter en stund när han fick se några kompisar och de ställde upp på led och gick in. Han kikade efter mig många gånger då jag lovat att följa med in och sedan stod jag i dörren in till deras klassrum. Vi hade bokat in ett inskrivningssamtal med fröken vid 10 som vi fick styra om till senare då det krockade med samling och glass med alla förskoleklasser till treor, vilken jag tänkte läste sig då jobbet ändå bokat vikarie för mig hela veckan. Efter en stund ville ena fröken att vi föräldrar skulle komma in och sätta oss istället så det gjorde vi. När de började leka kom Ellioth fram och snyftade igen med orden: "Jag vill inte att du lämnar mig här idag, jag vill inte vara ensam, jag vill gå hem!". Jag lovade då att stanna med honom där hela dagen och medan han lekte i ett annat rum passade jag på att springa ut i kapprummet och lämna Ellioths frukt och hämta hans fritidsschema. När jag kommer tillbaka står han och gråter i panik i mitten av klassrummet... Han hade inte sett mig och trott att jag gått hem. Jag tröstar, vi spelar lite spel med några tjejer och så lägger vi pussel. Därefter går de ut en liten sväng för att spana in skolgården och få veta var man får och inte får vara, det går bra men han sneglar mot mig hela tiden för att se så att jag är med. Sedan går de in och äter frukt och jag kan sitta utanför klassrummet, vid ett litet bord som jag visar honom. Det dröjer en stund så kommer han ut och gråter och vill försäkra sig om att jag inte ska gå, här spelar mina gravidhormoner mig ett spratt och jag får hålla tillbaka tårarna. De ska gå ut och leka och jag följer med på toaletten och då passar jag på att fråga om jag bara kan springa hem och hämta pengar så att jag kan äta lunch tillsammans med honom i matsalen men då bryter han ihop igen. Han lugnar sig snabbt och springer ut och leker med sina kompisar (som han känner från förskolan!) men ganska snabbt kommer ena kompisen tillbaka och berättar att Ellioth ramlat och så kommer en förkrossad liten kille springandes till mig. Därefter är det mat i stora matsalen, tårar igen då det inte är någon mat som passar herrn men han ändå öser upp på tallriken i ren panik. Tillbaka till klassrummet för att säga hejdå och vi har inskrivningssamtal med fröken och Ellioth är jätteglad. Därefter är han på fritids i fem minuter ensam medan jag går ett varv i huset, framsteg. När vi sedan sällskapar med en kompis hem är han så jäkla tuffer igen och spelar allan.
Imorgon lämnar Mange honom när han börjar vid 8.30 och så får han klara sig. "Inga föräldrar är välkomna imorgon!" avslutade fröken idag och det blir nog bäst så! Även om mitt mammahjärta går i bitar av att han ska känna sig ensam och gråta där imorgon så skulle det bara bli värre om jag hänger där varje dag. Men jag minns hur jag själv kände när jag började i förskoleklass, ensam liten som skulle vara stor, och så jäkla övergiven. Jag grät varje dag. Och Ellioth som är så tuff och varit så lätt. Jag gick dit idag med inställningen att det skulle gå lätt som en plätt, som vanligt, och att jag skulle åka till jobbet med en bra känsla i magen. Istället fick jag ringa och ställa in jobb, och jag blev nog chockad. Jag var inte alls beredd på att det skulle bli såhär. Morgondagen kommer innebära stor ångest för mig, rädd att Ellioth står ensam och gråter i mitten av klassrummet, sådär otröstligt. Och så är mamma på jobbet...:(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar