Mera tankar...

Sitter fortfarande fastklistrad i min bok,
tankarna far tillbaka till dagen för flodvågskatastrofen.
Jag minns det så väl...
Jag jobbade på Mc Donalds,
hade varit ute i matsalen och hämtat ett par brickor som skulle in i disken.
När jag går förbi matrummet ser jag en stor ansamling folk som står och tittar på tv:n...
Jag tränger mig fram, jag ser palmer som gått av på mitten,
bilar som ligger uppe på taken och jag hinner uppfatta Thailand.
En storm är vad jag tänker,
och jobbar sedan vidare...

När jag kommer hem är mamma och pappa helt uppe i varv.
De frågar om jag hört om katastrofen och förklarar vad som hänt.
Vi hade en resa bokad till Thailand om bara ett par veckor...
Vi skulle till Khao Lak,
hade tre bungalows bokade,
som låg PÅ stranden.
Jag och min bästa Helena,
skulle bo PÅ stranden i paradiset.
Vi pratade med hotellägaren,
han hade överlevt med nöd och näppe.
Hotellet var okej,
förutom dem tre bungalowsen vi skulle ha,
dem var bortspolade...
Det handlade om ca tre veckor.
Tre veckor efter händelsen skulle vi varit där.

Vi valde att boka om.
Vi åkte samma datum som var utsatt,
men till andra sidan Thailand.

Jag minns innan jag åkte...
En kompis till min pojkvän, jag hade då,
var nere på Phuket och i Patong när tsunamin drog fram,
ingen hade fått tag i honom efteråt.
Han loggades ut och in på msn och vi försökte ivrigt få tag i honom.
Antagligen var det hans pappa som satt hemma framför datorn.
Varje gång han slog på den hoppade väl L:s msn igång.
Jag minns att dem hade ett kort på L hemma på min pojkväns kylskåp,
hans studentkort. Han var så snygg, och han log...
Minns inte hur lång tid efter katastrofen dem hittades,
men väldigt lång tid.
Hans mamma hittades först, och L långt senare.
Hans styvpappa och styvson var där med dem,
dem överlevde.

Det tog väldigt hårt på mig då jag varit på alla platser tsunamin drog fram.
Jag föreställde mig ständigt hur det hade varit om allt hade hänt några veckor senare.
Jag kanske kunde sprungit och klarat mig,
men mamma och pappa som är gamla?
Eller om vi hade varit på Phra Nang Cave Beach,
hade vi då blivit krossade mot bergväggen eller hade vi spolats rakt över landremsan?

Ska sluta tänka,
uppskatta att det inte var mig/oss det hände.
Uppskatta att jag har alla jag älskar i livet!
Fortsätta läsa för att på ett sätt uppskatta där också!

Döden har kommit oss in på knutarna just nu...
En nära vän till familjen gick bort i förra veckan,
så orättvist...

Godnatt.