Depression påväg?

Troligtvis inga bakterier i M:s och min hals. Proverna skulle skickas på en bredare odling men de såg inget direkt. Imorgon är det mormor och morfars tur. Jag hoppas nästan att de bär på några bakterier så att man snabbt kan utesluta att det skulle kunna vara något allvarligt med Ellioth...

Mår inget vidare. Det är wayyy för mycket just nu. Känns som jag är påväg in i en depression?! Idag, och igår, på praktiken så fick jag en sådan konstig känsla (känner igen den från min förlossningsdepression). Jag kände att jag inte tyckte om människorna runt i kring mig, att jag inte ville vara där och att jag längtade hem till M. Jag fick verkligen hålla emot tårarna! Så kände jag flera gånger.

När vi satt och åt middag ikväll berättade jag att jag mår dåligt och när M kom och höll om mig bröt jag ihop. Samtidigt kommer Ellioth och tröstar med orden: "Lilla mamma, när jag lär mig skriva blir du glad igen!". Underbaringen, jag kunde faktiskt le då. Ligger inne på sängen och nyss kom Ellioth för att säga godnatt med orden: "Här kommer en liten nakenfis med glada pussar till dej mamma!". Då bröt jag ihop igen.

Det är så jävla mycket hela tiden. Som idag exempelvis... Gick upp, gjorde iordning mig och två barn. Körde den ena till dagis, hämtade upp en vän, körde den andra till mormor. Kom till praktiken, ringde barnens vårdcentral, ringde barnens läkare och fick en tid, ringde vår vårdcentral, väntade på att bli uppringd, fick en tid, ringde hem Mange, ringde mormor och morfar... Allt detta för att styra upp det här med provtagningen. For till vc med Elton, åt snabblunch, for till en annan vc för provtagning för oss. Vidare hem för att plugga men inser att jag har massor mail att svara på och uppgifter att styra upp. På praktiken ska observationer göras samtidigt som lektioner ska planeras och 500 sidor kurslitteratur ska läsas...

Hur orkar man? Hur håller man motivationen uppe?