Dessa två godingar fick mig, indirekt, att gråta floder imorse. Vi var på möte på förskolan för att följa upp inskolningen och där kom det som ännu ett slag i magen: "det funkar inte!", och då i den meningen att de hamnat i fel sällskap. Ellioth gör dumheter hela tiden och visar ingen somhelst respekt mot vuxna. Min snälla, genomgoa Ellioth liksom. På den gamla förskolan fick vi ju som sagt höra hur snäll, omtänksam och lydig (självklart gjorde han bus ibland också) han var, och nu detta... Känner inte igen min son liksom. Han har även fått med Elton på dumheter, häromdagen hade Ellioth och "den här pojken" lurat Elton att kissa på ett annat barn. Ja, min son kissade på ett annat barn på förskolan. Alltså, utan sällskap av "den här pojken" skulle aldrig detta ske men Ellioth är ändå så pass stor att han förstår och gör egna val. Han väljer att göra dumheter istället för att säga ifrån, och det är det här jag inte känner igen honom i. Han är klokare än så. Det blev tal om att byta förskola, igen. Där brast mitt hjärta och jag började gråta. Uppbrottet från Trähästen trasade sönder mitt hjärta tillräckligt och nu ville jag inte rycka bort grabbarna från ännu lite trygghet. En pedagog ringde precis, det blir så att Ellioth byter avdelning och det känns faktiskt väldigt bra nu. Ellioth har hamnat fel och får en ny chans samtidigt som Elton måste lära sig klara sig utan sin storebror (som han springer efter dagarna i ända på förskolan.) och skaffa egna vänner. Det blir bra, det måste det bli. Och jag tror på att det blir det. Större barn större bekymmer, verkligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar