Otäcka känslor.

Jag var så jäkla stolt över mig själv. Varje dag i två månader hade jag lyckats förtränga tanken och tänka att "jag tar det den dagen det gäller". Idag gällde det, tandläkarbesök. Jag har en sån enorm tandläkarskräck att jag inte ens kan beskriva vad jag känner. När jag sitter i väntrummet går hela jag in i försvarsmode. I mina tankar ber jag mig själv att bara springa, springa därifrån och den smärta som jag är så jäkla rädd för, som jag verkligen inte kan hantera. Men likväl sitter jag kvar, med tårarna rinnandes längs kinderna. Någonstans vet jag att jag måste.

Sist jag var där fick jag lugnande. Jag spände mig dock så mycket att det inte gav verkan förrän jag gick därifrån. eller nej, jag flydde därifrån. När tandläkaren tog fram sprutan och förde den mot min mun kom paniken. Jag slog bort hennes armar och reste mig ur stolen. Det gick inte.

Idag skulle jag få ha lustgas, det som har varit min trygghet hos tandläkaren. Idag blev det något annat. Någon gång under behandlingen, när jag var långt långt borta i min "lustgas-värld" så fick jag en sån jäkla lustig känsla. Som om någon berättade för mig att jag var i någon jäkla korridor mellan livet och döden. Det var som om någon berättade för mig att det här var så nära den andra världen man kunde komma. Det går inte beskriva hur man känner när man är uppe i detta lustgas-rus men det kan liknas med att vara dyngrak. När man är så full att man håller på att däcka, fast man ändå mår så jäkla bra. Mitt i detta rus började jag må skitilla (vanlig biverkning på lustgas, men jag har aldrig känt den förr). I detta illamående var det som att någon sa till mig att jag måste slita mig loss från lustgasen för annars kommer jag dö. Samtidigt sa någon annan att jag skulle ha den kvar för annars skulle jag inte klara av behandlingen. Jag minns att jag kände mig förvirrad och plötsligt sa jag "jag vill inte ha mer lustgas". Men det var inte jag som styrde ut orden ur min mun. Tandläkaren sänkte flödet av lustgasen och jag blev mer närvarande. Snart var behandlingen över och jag hade klarat det. Tre bedövningssprutor gjorde sig påminda direkt då halva ansiktet var bedövat men senare, när jag slappnade av, blev det ännu värre. Hela munnen, tungan och ena örat. Jag var nöjd, jag hade ändå klarat det.

Efteråt for jag direkt till skolan där jag skulle ha redovisning, men jag slapp då jag inte ens kunde öppna munnen.

När jag några timmar senare kom hem hann tandläkarbesöket ifatt mig. Jag blev livrädd för det jag kände när jag hade lustgasen. Tidigare har alltid lustgasen varit min räddning för att kunna gå till tandläkaren men vad har jag nu? Jag var säker på att jag skulle dö om jag hade tagit ett enda andetag till av den där gasen. Nu har jag även fått värsta tandvärken att jag snart dunkar mitt huvud i väggen.

Jag har två hål kvar att laga. Bara tanken får mig att vilja fly. Fly bort från verkligheten. Jag orkar inte med denna skräck jag känner inför tandläkaren mer. Jag orkar inte. Vad ska jag göra?

:(