Jag vill inte påstå att jag någonsin varit ett fan av spindlar, men jag har aldrig haft riktig fobi heller... Trodde jag...tills idag...
Jag gick in i grabbarnas rum (som sov för kvällen) för att ta fram dagiskläder till imorgon. Jag tände lampan och när jag tittade mot Ellioth såg jag, på väggen- 2cm från ungens huvud (som låg lutat mot väggen), den fetaste spindel jag någonsin skådat i Sverige. Jag skojar inte när jag säger att bara kroppen var 2 cm i diameter och så 3-centimeters ben till det. Jag skrek rakt ut i fullständig panik och Mange kom inrusandes i rummet. Då började spindeln röra sig och jag slängde mig fram och drog tag i Ellioth som höll på att bryta nacken stackaren. Mange var tvungen att springa och hämta ett papper (han är också rädd för spindlar;)) och under tiden han gjorde det sprang spindelhelvetet självklart och gömde sig. Jag tjöt för jag var så äcklad av den där spindeln så jag bar in Ellioth i vår säng och sedan var det bara börja ta bort sängkläder och dra ut sängar och möbler från väggarna! Till slut fångade Mange in monstret och spolade ner det i toaletten! Jag tror dock fortfarande att den lever och ryser så fort jag tänker på den! Jag tänker sova med lampan tänd inatt så han inte vågar sig ner i vår säng!
Tilläggas bör att ungen sov sig igenom hela denna cirkus :)
Idag fick jag världens magknip när jag satt på föreläsning. När jag senare satt i bilen hem höll jag på att svimma så ont gjorde det, lite som den där gången jag berättade om i våras. Jag tror att det hela handlar om stress. Oftast känner jag mig inte stressad, men kommer på mig själv ibland att jag faktiskt är det, mer eller mindre omedvetet. Som när jag står och pratar med fröknarna på dagis och knappt hinner andas mellan meningarna. Och jag hinner inte ens tänka vad jag säger.
Jag är stressad, jag har alltid tusen bollar i luften och hundra saker på g. Det ska pluggas, städas, tvättas, handlas, tränas, tas hand om ungar osv... Varje dag är det något! Vi sätter oss oftast inte ner förrän 21.30. Det är nog kroppen som säger ifrån nu, tex genom att däcka på soffan vid 20 och ändå vakna som ett vrak 11 h senare...
Imorgon tar jag därför en bloggpause och kommer bara ta tag i mitt enda "riktiga" måste, pluggandet!
Så vi hörs på fredag igen godingar!
Puss
Jag gick in i grabbarnas rum (som sov för kvällen) för att ta fram dagiskläder till imorgon. Jag tände lampan och när jag tittade mot Ellioth såg jag, på väggen- 2cm från ungens huvud (som låg lutat mot väggen), den fetaste spindel jag någonsin skådat i Sverige. Jag skojar inte när jag säger att bara kroppen var 2 cm i diameter och så 3-centimeters ben till det. Jag skrek rakt ut i fullständig panik och Mange kom inrusandes i rummet. Då började spindeln röra sig och jag slängde mig fram och drog tag i Ellioth som höll på att bryta nacken stackaren. Mange var tvungen att springa och hämta ett papper (han är också rädd för spindlar;)) och under tiden han gjorde det sprang spindelhelvetet självklart och gömde sig. Jag tjöt för jag var så äcklad av den där spindeln så jag bar in Ellioth i vår säng och sedan var det bara börja ta bort sängkläder och dra ut sängar och möbler från väggarna! Till slut fångade Mange in monstret och spolade ner det i toaletten! Jag tror dock fortfarande att den lever och ryser så fort jag tänker på den! Jag tänker sova med lampan tänd inatt så han inte vågar sig ner i vår säng!
Tilläggas bör att ungen sov sig igenom hela denna cirkus :)
Idag fick jag världens magknip när jag satt på föreläsning. När jag senare satt i bilen hem höll jag på att svimma så ont gjorde det, lite som den där gången jag berättade om i våras. Jag tror att det hela handlar om stress. Oftast känner jag mig inte stressad, men kommer på mig själv ibland att jag faktiskt är det, mer eller mindre omedvetet. Som när jag står och pratar med fröknarna på dagis och knappt hinner andas mellan meningarna. Och jag hinner inte ens tänka vad jag säger.
Jag är stressad, jag har alltid tusen bollar i luften och hundra saker på g. Det ska pluggas, städas, tvättas, handlas, tränas, tas hand om ungar osv... Varje dag är det något! Vi sätter oss oftast inte ner förrän 21.30. Det är nog kroppen som säger ifrån nu, tex genom att däcka på soffan vid 20 och ändå vakna som ett vrak 11 h senare...
Imorgon tar jag därför en bloggpause och kommer bara ta tag i mitt enda "riktiga" måste, pluggandet!
Så vi hörs på fredag igen godingar!
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar