Idag kom det ifatt mig. Jag bröt ihop inne i blomsteraffären. Floristen frågade vad det skulle vara för hälsning i buketten och då gick det på något sätt upp för mig. Jag hade ingen aning om vad det skulle stå på det där kortet. Hon tog fram ett ark med förslag men jag såg knappt någonting för alla tårar. "Ett sista farväl", "Den sista vilan..."... Hon sa att jag inte behövde bestämma mig idag men det ville jag. Jag pekade på något som kändes rätt, betalade och gick därifrån. Jag gick över gatan till min nagelterapeut och när hon frågade hur det var brast det igen. Det är så typiskt mig, jag lurar mig själv att jag mår bra när jag egentligen mår piss! Dessutom var jag så förvirrad att jag var en timme tidig så i väntan gick jag undan på ett torg och ringde M och grät. Jag ringde mamma och grät. När jag stod där och skulle berätta vad jag skrivit för sista hälsning så hade jag inte en aning, det var helt borta. Så efter en stund gick jag tillbaka och frågade vad jag egentligen valt.
Torsdag om en vecka, så mycket ångest. Då är det dags att ta farväl. Och jag som inte ens förstått att du är borta...:(
"Du fattas mig! Vi ses i Nangijala!", blev min sista hälsning.
Sista hälsning? Jag förstår det inte. Ofattbart.
Men som det är sagt, du vilar nog nöjd och fri från jordens strid. Jag kan dock inte låta bli att gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar