Vaknade full av energi med vetskapen om att få spendera dagen med min fantastiska klass. De får mitt hjärta att le och att älska mitt jobb.
Det där leendet byttes snabbt ut mot de där tårarna som bränner bakom ögonlocken. Jag ringde Kvinnokliniken och framförde mitt missnöje varpå kärringen i andra änden svarar att ingen ens tittat på op-tid till mig. Jag bad henne återkoppla under dagen varpå hon svarar: "Jag ringer kanske idag, kanske imorgon...eller kanske en annan dag.". Och ingen ringde.
Fick bita ihop hårt för att hålla emot tårarna och gå tillbaka in i klassen.
När eleverna gick hem rättade jag lite matteböcker och gick sedan på möte med fina kollegor. Därefter åkte jag ner på stan för utbildning till 19.30. Trött fröken var hemma vid 20 men svirade om och drog till gymmet.
Bäst är när jag inte har tid att tänka men när jag kom hem förut bröt jag ihop. Fortsätter planera begravning... Psykiskt sjuk, det är jag. Får jag vänta på detta besked länge kommer jag ha hunnit begravt mig själv... :(
Det är i sådana här situationer man märker vilka ens riktiga vänner är. Tack för sms och alla vänliga och peppande ord, det betyder så himla mycket! Ni vet vilka ni är ❤ Och tack min finaste Emma för doftljuset, hur skulle jag orka utan dig vid min sida varje dag? Tack ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar