Ja, ledsen och besviken beskriver gårdagens känsla. Mitt första lediga lov och vi hade planerat både Kolmården, lekland och bio... Vi hade behövt komma en bit med renoveringen för att någon gång kunna landa, i ett riktigt hem, men det blev det heller inget av. Istället har vi legat sjuka, hela jävla lovet. Egentligen ända sedan vi kom hem. Jäkla skitland, som bara vinter, vår och höst betyder sjukdomar. Visst, nu klarade vi oss sjukt bra i Thailand (bortsett från min hörselgångsinflammation, Ellioths magkramper och lite turistmagar...) men att komma hem och direkt köra tre veckor sjukdom här hemma... Skjut mig!
Förutom min dunderförkylning jag haft (och även övriga familjen) har jag varit dålig i magen från och till, haft magkramper, feber, varit orkeslös och hela tiden mått fasligt illa. Febern har jag tänkt berott på förkylningen, magen på att den ska ställa in sig på svensk föda men illamåendet? Har väntat på att magsjuka ska dra igång, men icke. Graviditetstest har kissats på och som tur är har det inte varit någon bebis heller. Förkylningen har blivit bättre men när jag de tre senaste dagarna legat i sängen helt orkeslös (efter inskolningen) och det igår bara rann ur mig igen ringde jag vårdcentralen. Elton fick ställa in sin biodejt med sin kära Nicole och han var superledsen. Jag med såklart. Jag fick i alla fall träffa världens bästa läkare som beställde 27 olika blodprov på mig, tog halsodling, urinprov och jag ska lämna in flera avföringsprov på måndag. Han trodde någon magbakterie från Thailand och om inte Salmonella kanske Clostridium från min penicillinkur och mina injektioner där nere. Han skulle höra av sig om svar så fort han visste och isf sätta mig på någon behandling. Han tyckte jag borde vara sjukskriven fram tills dess men jag höll inte riktigt med... Det går ju liksom inte! På måndag är det jag som tar illamåendet och pallrar mig till jobbet liksom! Sååå mycket som måste göras kommande vecka...
Grabbarna har gått bananas här hemma av att ha varit bara hemma med varandra hela tiden så de har bråkat vareviga sekund. Nu har mormor och morfar räddat vissa stunder men annars alltså, M och jag sliter vårt hår. Hur kan två människor hata varandra så mycket och bråka precis varenda sekund? Att M och jag står här tillsammans fortfarande är helt otroligt! Deras jävla hat mot varandra förstör hela den här familjen och jag är sååå nära att ta mitt pick och pack och flytta. De får väl liksom bo hos en varsin förälder så de slipper se varandra? Eller vad ska man göra? Stackars lillebror som får växa upp i detta gap och skrik, mitt hjärta går sönder...
Finns det några vänliga själar där ute som tycker renovering är jättekul och som vill komma och hjälpa en familj som håller på att trasas sönder av ett renoveringskaos? Välkomna! Vi bjuder igen på lite trevligt sällskap, pizza och bärs! ❤
I alla tråkigheter, o i allt gnäll, är det här något av det bästa som finns! Elvis vill fortfarande alltid somna på mitt bröst, precis som han gjort sedan han var en liten bebis! ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar