Sofia, day by day

Fick ett HEMSKT avslut på denna arbetsdag. Egentligen ville jag bara skrika och springa därifrån men det kunde jag inte göra. Var först fram till en krampande 2,5-åring och när jag kom valde mamman att backa och pojken blev liksom på något vis mitt ansvar. Min enda tanke var att hålla honom på sida ifall han skulle kräkas (mamman sa att han gjort det tidigare) så han inte skulle kvävas av det. När det började rinna blod ur munnen och ambulansen sa att de hade 5 minuter kvar tills de var framme var den där sekunden när jag ville skrika och springa men när jag liksom tvingade mig själv att hålla det inne. I samma sekund kom en kvinna fram och berättade att hon var sjuksköterska och satte sig på knä bredvid mig. Lättnaden när jag pekade på blodet och hon svarade att "han bara biter sig i tungan" är obeskrivlig. Och att hon bara kom och hjälpte mig att hålla i honom...!! När ambulansen sedan kom kände jag att han var räddad, även att han fortsatte krampa. Då kunde jag istället fokusera på mamman som bröt ihop i mina armar. Jag kan säga att jag nog hade gjort som henne, och backat, om det var mina egna barn det gällde., för fy fan att behöva se sitt barn så! Jag grät nu påvägen hem och jag kommer behöva bearbeta detta ett tag... Jag tyckte att det var sjukt läskigt! Dock blir jag impad över mig själv, hur jag klarar att agera och hålla mig lugn trots paniken inom mig. Jag blir liksom som en robot, som bara gör! Jag känner fortfarande pojkens kritvita, svettiga små lockar under min hand... Lilla hjärtat... Det gjorde så ont i mitt mammahjärta att se en liten så hjälplös! Det har liksom etsat sig fast... Jag kommer inte kunna tänka på något annat ikväll...