Idag tog mina superpowers slut och jag föll helt handlöst. En ända liten "felaktig" handling från en sexåring och min bägare rann över. Jag skrek, jag grät och talade om att jag var trött på det här livet och att jag kunde tänka mig att göra slut på det. Ingenting jag någonsin skulle göra men ingenting ens barn ska behöva höra sin mamma säga. Och där blev jag än mer världens sämsta mamma och de där orden gav mig bara än mer ångest. Men efter månader av bråk mellan killarna, efter månader av dipp i ett förhållande och efter månader att hela tiden försöka hålla hemmet iordning och få vardagen att gå ihop med alla aktiviteter brast det idag. Jag föll ihop som en liten pöl på golvet och grät i flera timmar. M fick ställa in sin mässa och morgondagens kurs vilket kostar hans företag femsiffriga belopp, vilket i sin tur ger mig ännu mer ångest! En ond cirkel. En stor ond cirkel.
Efter flera timmar, otröstlig i tårar, somnade jag tillslut och sov i flera timmar. När jag återigen vaknade i tårar hade M ringt vårdcentralen och fixat en tid hos psykologen till mig. Jag vet så väl vad vi kommer prata om, men kanske behöver jag höra igen? Jag behöver släppa de höga (superhöga!) krav jag alltid har på mig själv. Jag måste acceptera att ett hem med tre barn kan få vara lite stökigt ibland och att en dammråtta i hörnet inte dödar någon. Jag måste inse att jag inte kan rodda allt själv och ha kontroll över allting, utan att jag måste släppa in M, släppa mitt kontrollbehov och be honom om hjälp. Men den där jävla stoltheten, och den där tron om att jag hela tiden kan vara den där supermorsan sätter käppar i hjulen för mig. Jag måste lära mig att kunna leva i kaos, jag måste lära mig att andas och räkna till tio, att prioritera tid med mina barn framför ett perfekt hem och att inse att det ibland är man en sämre mamma än dagen innan och att det är okej ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar