Imorse för nio år sedan traskade jag till barnmorskan för en sista kontroll. Jag hade sådan foglossning att jag hoppade på kryckor. Hela graviditeten hade Ellioth varit beräknad till den 14 mars men den här morgonen menade barnmorskan att hon hade uppgifter på att jag var beräknad den 15. Jag bröt ihop, grät i flera timmar. Att jag kanske skulle få vänta på honom en dag extra kunde jag inte köpa (som att många ungar föds på BF liksom...).
Jag åkte till mamma och pappa och åt lunch. Jag fortsatte gråta. När jag sedan böjde mig ner för att sätta på mig skorna och köra till en kompis gick vattnet. Jag ringde förlossningen och då vattnet var klart och då jag inte kände några värkar fick jag en tid för kontroll till kvällen. Jag körde sedan vidare till Johanna... Väl där hade hon en liten uppförsbacke till porten och då satan gjorde det ont.
Jag hann bara in så klockade vi värkar. Från 2 min när jag kom, till 1 min mellan dem på typ en kvart. M körde i ilfart från Söderköping och sedan körde vi i ilfart till förlossningen. Jag var 3 cm öppen när jag kom och 25 min senare när jag skulle få ryggbedövning var jag fullt öppen och blev snyltad på den. Därefter ville ungen dock inte riktigt komma ner så efter 2,5 timmes krystande grät jag efter att de skulle skära upp magen på mig och plocka ut honom. När de sa nej till mitt förslag tog jag i för kung och fosterland och ut kom klockan 18.19 en perfekt liten gosse på 3410 g och 52 cm. Han skrek inte och jag tänkte att han var död men jag var lycklig över att själv ha överlevt. Då gav han ifrån sig ett litet pip och så fick jag upp honom på bröstet. Första gången han skrek var efter cirka tre veckor... Världens snällaste och mest nöjda kille ❤️ Som nioåring är han den mest omtänksamma pojke man kan tänka sig även om han kan reta gallfeber på sin mellanbror!
Vi älskar dig till oändligheten och är så stolta att få vara dina föräldrar ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar