Vi har ju som sagt haft lite semester från semestern och jag tog även semester från bloggen! Vi hade en fantastisk vistelse på ön men hemresan var en mardröm...
Båtresan ut till Koh Ngai gick okej. Det var blåsigt och jag var livrädd men eftersom jag satt med både Elvis och Elton kunde jag inte visa det, terapi... Väl iland fick vi ett superfint 2-vånings familjerum och M hade fixat så det stod rosor och champagne och väntade på rummet. Vi har 7-årig bröllopsdag idag som vi firade igår! Vi myste hela dagen på vår paradisö, traskade på stranden, badade i det turkosblå havet, badade i poolen och var i bikini tills solen gick ner. Vi åt en god middag på hotellet och bäddade sedan ner oss i vår säng dekorerad med blommor ❤
Jag vaknade inatt och hade lite ångest för båtresan hem då jag såg träden vaja i vinden. Vaknade till ett lite vågigt hav men njöt ändå av dagen. Någon timme innan avfärd hemåt mojnade det och havet låg helt spegelblankt! Jag målade upp en bild att jag skulle ligga och sola i vår longtail-båt påvägen hem... En kvart innan vi blev upplplockade blåste havet upp till storm och det gick vita gäss. Väl i den proppfulla båten med cirka 25 personer tog M barnen och jag satte mig för mig själv vilket var lika bra med facit i hand. Bara vi kommit 50 meter ut på vattnet började mardrömmen... Det gick sådan sjö att vågorna säkert mätte minst 3 meter. Vågorna sköljde in i båten och där och då började min dödsångest. Detta pågick i cirka en timme och 45 minuter. En tysk kvinna började slå mig i ansiktet då hon trodde jag var i chock. En 25-årig svensk kvinna tog då hand om mig och höll i mig. Jag såg paniken i Manges ögon och hann tänka både det ena och det andra. Tänkte hur orättvist det skulle vara att Elvis drunknade dagen innan sin 1-årsdag! Att hela vår familj skulle dö på vår bröllopsdag! Tjejen som höll om mig fick själv lite panik och bad resten av båten ta på sig flytväst då vi säkerligen skulle kantra och det då skulle vara lättare att hjälpa varandra. Jag grät i panik hela tiden och höll mig i så hårt att det bara stack i händerna. När vi sedan äntligen kom i hamn applåderade alla passagerare, kramade om varandra och några grät. Jag pussade grabbarna och kröp upp i M:s famn och grät av lycka över att ha överlevt! Jag var liksom säker att vår sista stund var kommen... Så ikväll är jag sååå tacksam för livet och stryker alla planer om andra öbesök då jag aldrig kommer sätta familjen i en båt här igen!
Nu ska jag krypa ner i sängen efter middag, handling, hämtat hem motorcykeln och ha slagit in paket! Imorgon firar vi Elvis 1 år ❤
Ska bomba er med bilder men ni får hålla tillgodo med dessa för Ikväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar