Kiss, bajs, kräks, skrik...

Nu steg Mange precis innanför dörren och jag slängde över ungarna
på honom för att bara kunna lägga mig på soffan i 5 minuter, helt i
min ensamhet, för att stirra i taket (läs: skriva ett inlägg till
er!)! Huliganen, nej förresten huliganerna, uppehåller mig hela
dagarna. Ellioth brukar kunna gå och pyssla för sig själv, och visst
pysslar han fortfarande men helst på mig! Han har så mycket att
diskutera så det inte är klokt. Sen har vi den andra... Ålen. Ni ska
inte tro att något får vara ifred nu. Det ryker filmer,
fjärrkontroller och ljus. Han reser sig upp mot allt och faller som en
kägla till golvet. Och allt går i 110. Och spyr inte Elton (Borde nog
kalla honom snigeln efter alla krypspår som blir av spyorna!) så
skiter Ellioth. Och rinner det inte snor på honom så skiter Elton...
Och så alltihop om igen och igen och igen dagarna i ända! Och jag
själv då? Nej, jag hinner inte ens sätta mig och bajsa förrän det
brakar här eller skriks där!
Och det här med att börja om från noll är inte längre något för
mig... Ellioth fixar det här med att klättra och gå i trappor utan
att ramla och smälla igen dörrar utan att klämma sig. Nu är det tio
nya små fingrar som ska lära sig, och ett mammahjärta uppe i
halsgropen igen!
Trots detta gnäll-inlägg så skulle jag ju dö för dom där små
trollen och jag älskar varje sekund jag är med dom... Men kissat hade
jag inte gjort sen imorse ja, dags nu;-)