Jag tror alltid gott om folk, och är alldeles för snäll (kan aldrig säga nej) och det får jag alltid äta upp. Men nu? Ingen har utnyttjat det heller och jag vet att personen är genomgo. Jag förstår inte... Det gör ont och jag gråter.
Har redan krupit ner i sängen i min älskades famn. Här trivs jag även att tårarna bränner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar