När världen rasar

Ett vanligt kik på fb på rasten på jobbet och jag bröt ihop. Därefter brände tårarna bakom ögonen flera gånger under dagen.

Det var en tio sekunder lång sekvens från Syrien. En pojke i Elvis ålder befinner sig i en mans famn, pojken gråter otröstligt och ropar efter pappa. "Var är din pappa lilla gubben?" frågar mannen (en vän som kan språket har översatt), pojken pekar med sitt lilla finger. "Gråt inte, pappa mår bra nu, han är i himlen!" svarar mannen gråtandes och vänder bort pojken för att han inte ska se.

Mitt hjärta gick i tusen bitar. Först blev jag arg på personen som delat filmen, jag ville inte ha det slängt framför ögonen. Jag ville inte se. Efter en stund gick det upp för mig, det är ju precis det här vi ska se. Hela världen borde se det här, hela världen borde få upp ögonen. Detta händer hela tiden, bara ett stenkast bort. Vi blundar bara, vi vill inte se, det gör för ont. Dessutom vill människor i världen stänga gränser så de människor som flyr kriget inte kan ta sig någon annanstans.

När blev världen en så ond plats?