Idag var det dags, korrigering av brösten. Ena bröstvårtan skulle upp några millimeter och likaså det andra implantatet som "kanat" ner något mer än det andra...
Ingen sömn inatt såklart. Hade det varit så att jag skulle blivit sövd hade jag varit lugn men nu skulle detta göras i vaket tillstånd. Kaos i mitt huvud. Katastroftankar till tusen. Jag hade berättat detta för min sköterska så hon visste och bad mig komma dit i god tid innan. Det var ju i onödan men efter ett samtal med Gunnar lovade han mig att det skulle bli riktigt snurrigt med lugnande. Jag kände mig ändå livrädd.
När jag väl staplade in i operationssalen skakade jag som ett asplöv. Livrädd. När de frågade mig varför svarade jag att jag var rädd att få panik när jag skulle få bedövning. De satte nål och jag fick ganska snabbt ett ordentligt rus. MEN jag kan ju säga som så att när någon sticker en spruta i bröstvårtan typ tio gånger så kommer man ganska snabbt ur det där ruset. Jag fick panik, grät och hyperventilerade. De gav mig mer lugnande så att jag somnade men då slutade jag tydligen att andas och de väckte mig och gav mig syrgas. Då var ändå första bröstet klart. Bedövningssprutorna i andra, skjut mig. Sååå vidrigt. De drogade ner mig igen och väckte mig på samma sätt med syrgas och ord om att jag glömde andas. När Gunnar sedan skar i mig hade inte bedövningen tagit och ja, jag skrek som en stucken gris. Mer droger, och jag somnade. Vaknade av att han sydde mig och återigen fick han ge mig mer bedövning då jag kände varje nålstick vilket gjorde vidrigt ont! De körde mig sedan i rullstol till en fåtölj där de svepte in mig i ett stort täcke och där satt jag helt apatisk. I chock.
Är fortfarande i någon slags chock. Ledsen, livrädd, med mardrömmar fast jag är vaken. Dessutom börjar det göra galet ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar