Förtvivlan

Imorse tog det emot. Faktiskt. Ville inte. Gråten i halsen. Men så träffar jag dessa kunskapstörstiga, fantastiska ungar och all ångest är som bortblåst. Bästa klassen ❤️ Men sen kommer det tillbaka, när övningsläraren är sjuk och jag blir den som måste ta klassen då vikarie inte finns. Min viktiga, viktiga planeringstid. Speciellt denna vecka då M reser bort med jobbet i tre dagar och lämnar mig ensam med allt vad det innebär och jag samtidigt sätter igång med mina utvecklingssamtal. Detta betyder noll planeringstid på eftermiddagarna. Typiskt. Kontrollfreaket får improvisera, not so good... Livet som lärare 2016, verkar det som... Förr i tiden fick de tydligen göra det vi är utbildade att göra, undervisa. Nu är läraryrket allt annat än just det och många går på knäna. Var är vi påväg? :( Var är glädjen hos lärarna? Finns den? Kommer den annars komma tillbaka? Jag har jobbat i ett knappt halvår och har aldrig hört så mycket klagan och förtvivlan...

Nog om det... För nu. Jag kan inte förändra världen liksom!

Dagens höjdpunkt var såklart kvällens träningspass med min Emma. Våra ben och rumpor är döda och vi har kramp i smilmusklerna. Alltid samma visa, alltid mitt lyckopiller ❤️

En av höjdpunkterna var ju såklart också att hämta hem min tokunge från förskolan ❤️ Sitta på bordet och stapla Voluspas är livet...