Sorgligt

Nu är vi precis hemkomna från Ljungsbro,
jag blev lite nedstämd på slutet när vi plockade fram ett gammalt fotoalbum...

Det här var långt innan jag var påtänkt, pappa var en ung och stilig man som var gift med en vacker kvinna. Dem hade varit tillsammans i åtta år när kvinnan födde ett barn. Detta barn kom att visa sig vara någon annans, hon hade alltså varit otrogen mot pappa. Han förlät henne dock och lovade att uppfostra den lilla pojken som sin egen son. Den riktiga pappan var aldrig intresserad av att vara med i bilden. Pojken kom att heta Peter och eftersom pappa varit med genom hela graviditeten, förlossningen, ja allt, kom han att älska denna pojke något oerhört...

...I fotoalbumet hittade jag massor bilder på en liten, toksöt bebis. Jag trodde först att det var någon av mina kusiner men det visade sig vara Peter, han som jag hört så mycket om...Det var bilder på honom från att han var nyfödd tills dess att han var 8 1/2 månad. Jag ställde massor frågor till pappa, för att friska upp minnet lite men det märktes att han tyckte det var jobbigt att prata om honom. Han sa iaf att barnvakten brukade ta med Peter på bussen ibland (pappa var busschaufför redan då) och då brukade han peka på pappa och säga "Pappa Stig"!...

Pappa och kvinnans förhållande började bli dåligt. Hon hade blivit en knepig kvinna och pappa kunde väl inte komma över otroheten helt och hållet. Det blev skiljsmässa.
Inte långt därpå fick pappa beskedet, Peter var död. Han hade blivit mördad, av sin egen mamma. Hon hade försökt ta sitt liv vid samma tidpunkt, men klarat sig.

Min pappa är inte den som pratar om känslor,
men idag såg både Mange och jag på honom, att han tyckte det var jobbigt.

Nu undrar jag hur fasen man kan ta död på sitt eget barn?
Sitt eget kött och blod?
Jo det finns bara en chans att man skulle kunna göra det, och det vore om man var psykiskt sjuk. Det var just vad Peters mamma hade blivit.
Jag har aldrig älskat någon så som jag älskar Ellioth, och det finns inte i min vildaste fantasi att göra honom illa. Istället är man sååå rädd om honom... Man är rädd att han ska klättra upp på något och trilla ner, få någon allvarlig sjukdom, eller bara springa och ramla och skrapa upp sina små söta knän...
Usch!
Man kommer aldrig förstå, inte annat än vad min pappa kände den dagen han fick beskedet att hans son var död. Mördad.
Skulle någon göra Ellioth illa, skulle jag få ett långt fängelsestraff.

Godnatt!