Jag är så jävla less... Det här med småbarnsåren och skiljsmässa, jag förstår det så jävla väl! Vi har så olika syn på uppfostran att det är något vi bråkar om dagligen! M fjantar med och krusar barnen så jag blir tokig... Själv ryter jag i, tar tag i och lyfter bort! Jag är den elaka mamman och M den snälla pappan. Säger jag ifrån och ryter i är han framme och tycker synd om och tröstar! Det största problemet vi har är middagarna... Igår slutade det med att jag satt ensam i sovrummet och åt. Idag åt jag lite, sket i resten och smet återigen in i sovrummet. Jag pallar inte. Ungarna tittar på maten, börjar tjuta och skrika att de inte tycker om (fast de inte smakat, och trots att det kan vara favoritmaten!) och sedan nuddar de tungan mot maten och spottar och fräser därefter. Jag fixar inte det, ouppfostrade ungar är det värsta jag vet! MEN M tillåter mig inte att vara hård där. Då ska han fjäska för ungarna och låta dem äta framför tv:n. Han hotar som idag med att det inte blir lördagsgodis om man inte äter upp. Det övergår till att om man inte smakar får man inte godis. Det slutar sedan med att ungarna slickar på köttbiten, låtsas kräkas för att det är så äckligt och sedan får dem ändå godis...
Hör ni? Är det här ett normalt beteende? Både gällande barn och man?
Jag fixar inte det här mycket längre! Mesiga, mjäkiga karlslokar som inte kan säga ifrån till sina barn är bland det värsta jag vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar