Ett värkande hjärta

Tung dag. Tunga steg. Tårar.

Det kom ifatt mig igen, ALDRIG MER...?

Aldrig mer, och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det. Ingenting.

Jag rannsakar mig själv... Fanns det något litet jag kunde gjort? Något ord jag kunde sagt? Hade det varit annorlunda om vi hade hunnit ses? Vi stöttade ju alltid varandra!

Jag vet att några gjorde dig illa. Jag gav dig det du bad om men jag kunde ju fan gjort mer. Varför gjorde jag inte mer? Jag känner för att spotta idioterna i ansiktet men vad ger det nu? Ingenting. Absolut ingenting. 

Du sa alltid: "Du är inte alltid så smart, och du provocerar sönder endel själar...Men jag tycker ju så jäkla bra om dig Sofia!". Och jag som tycker så jäkla bra om dig! 

Varför?

Ibland känns det som hjärtat har blivit en iskall sten som gör mig illa där inne. Tusen frågor, inga svar. Det gör ont. Andra gånger gör det ont för att jag känner mig glad. Allt gör ont.

Och från botten av mitt hjärta, du var den smartaste jag kände. Rak och ärlig, men alltid vänlig! Du gjorde aldrig någon illa, du ville alltid alla väl...

Fan alltså. FAN!