En jäkla pissdag, men en pissdag som fick mig att inse att jag faktiskt inte mår bra. En ynka timma sömn per natt, i snitt, funkar inte. Jag har hamnat i en ond cirkel. Att inte få sova är ett stressmoment i sig...Sen är det massor som ska hinnas med varje dag när man har två barn och jag stressar sönder för att hinna. Elton känner på sig att jag är stressad och det får honom att börja skrika. Som idag skrek han i två timmar i sträck, och jag kunde inte trösta honom. Jag blev såklart ännu mer stressad och när han kände det skrek han ännu mer. Gissa paniken, ångesten, man känner när man inte kan trösta sitt eget barn? Usch.
Mange har ju varit hemma mån-ons för att avlasta mig men då kommer en annan stress. Mange är orolig att han ska bli av med jobbet, vilket betyder inga pengar, och ja, en ny stress för mig.
Vi kommer aldrig i fas liksom.
Så idag, i alla tårar när jag inte kunde trösta Elton, så ringde jag Mange och tvingade hem honom från jobbet (igen)...Jag fick panik då jag kände att jag ångrade Elton, att jag inte älskade honom, att han bara var en dum skrikunge. Jag ångrar inte honom någonstans, jag älskar honom något enormt, han är världens finaste!...så varför kände jag såhär?
Mange kom iaf hem och vi ringde vårdcentralen. Jag ska få komma dit i nästa vecka, jag behöver bli sjukskriven för att få ha Mange hemma och kunna stressa ner, få mer sömn...
Jag känner mig så värdelös!...
Jag har aldrig påverkats av stress förut...Men nu fick jag den slängd rakt i ansiktet genom Elton! Hans stress av att ha en stressad mamma. Stackars barn. Jag är värdelös!
Usch.
Nu ska jag iaf förhoppningsvis få gå och prata med någon...Jag? Prata med någon? Hur ska det gå? Det är bara såna konstiga människor som gör sånt...Är jag konstig? Jag kommer ha jäkligt svårt för det, att öppna mig för en främmande människa. Fy! Men det här håller inte...Vad jag än gör så stressar jag, det går nog inte en minut utan att jag tittar på klockan...
Så om det här kan hjälpa mig, eller oss, så är det värt ett försök!
Nu vet ni, och nu har jag ju öppnat mig här, så då borde väl inte en kurator bli en svår match va?
Usch, funderar på att radera allt det här jag skrivit nu för jag skäms...Jag skäms för att jag känner mig konstig...Det här är verkligen inte jag :(
Det är helt OKEJ att känna som du känner, jag har inga barn men jag vet hur det känns att må dåligt och bara känna sig som en börda för sin omgivning. Men det jag har lärt mig efter alla gånger är att det viktigaste är att PRATA! Prata med vänner, familj, mannen eller kurator. Det känns töntigt i början men det brukar kännas som en sten lättar från hjärtat när man väl har börjat. Människor förstår och är mer hjälpsamma än man tror =) våga be om hjälp! Hoppas att du mår bättre snart! Kram Frida
SvaraRaderaDu är verkligen inte konstig!
SvaraRaderaJag har oxå varit och pratat med någon, och de hjälpte mig kan jag lova. Jag är mycket starkare nu.
Du kommer absolut att fixa detta. Tror på dig. Kram och puss
det är inget att skämmas för. jag tror alla mer eller mindre känner såhär när man får barn, bara att vissa har verktygen inom sig att kunna hantera stressen bättre än andra. jag tycker du är stark som kan öppet visa hur du känner. det gör dig mer mänsklig, inför andra och inför dig själv.. det är en enorm lättnad att få prata med någon, jag lovar! så fort man HÖR orden komma ut ur ens mun, som tidigare bara varit tankar som snurrat inuti huvudet, så känns allt mer logiskt liksom. man förstår sig själv bättre, och dessutom har man en annan person mittemot sig som också vill förstå och hjälpa. så att du nu kommit till insikten att du VILL prata, är det största steget att ta! nu kan det bara vända och bli bättre. kramar om*
SvaraRaderaDu ska INTE skämmas! Jag tror att väldigt många genomgår precis samma sak som du. (men jag har ju bara ett barn själv) Men du är en STARK människa som vågar erkänna att du mår dåligt. Och det är första steget till att börja må bra =)
SvaraRaderaHade jag bott närmre så hade jag gärna hjälpt till så gott jag kunnat! Tänker på dig mycket och vore roligt att ses nån gång =)
gumms du e inte konstig, finns häe för dig... aka passa upp dig massor när du kommer!!
SvaraRaderaDu är inte ensam! Bra att du tar tag i det här i tid så du inte går och mår sämre och sämre. Depressioner och ångestsymptom anser jag vara en ny sjukdom som allt fler människor får. Kom ihåg att det inte är något du kan rå för, precis lika lite som andra sjukdomar, och att du inte är ensam.
SvaraRaderaNu har du tagit det största och svåraste steget i den här processen. Att våga erkänna och berätta att du inte mår bra. Hoppas du får hjälp fort! Lycka till
Sofia!!
SvaraRaderaJag gick igenom detta när jag fick min minsta kille.
Allt var totalt JÄVLA kaos... Jag försökte vara supermorsa och hålla ihop men tillslut brast det!
När jag efter tre månader sökte hjälp fick jag hjälp! Och det är det bästa jag gjort i HELA mitt liv!!
Strongt av dej! Du är stark!Jag tror att många förskönar sin blogg så att det ska verka fint och harmoniskt utanpå, för att sedan dölja hur det verkligen är...Jag tycker du är en kämpe och du har klarat svåra saker, saker som jag läst i din blogg som till en början kännts super jobbig men som du sedan reder ut!
SvaraRaderaDet är något med "att prata" med någon som många skäms för. Ingen skäms väl för att säga att man ska till doktorn för att kolla magen osv.Men när det inte handlar om fysiska saker längre utan psykiska så tar man på sig någon skäms"tröja" och det är inget man pratar öppet om. Men du gör de och du är stark!
Nu vet jag inte riktigt vad jag skrivit, men jag tycker du är härlig...(Eller ha, känner ju inte dej, men du skriver på ett sånt öppenhjärtligt sätt så att man nästan kan tro att man gör de!)Varje gång som du skrivit något i din blogg läser jag med förväntan, inte med förväntan över att det är något "speciellt" men du skriver speciellt på ett härligt sätt!
Allt kommer fixa sig ska du se! Du har två fina barn och en man vid din sida...Tillsammans är ni starka!
Lycka till! Kramar