Förlossningsberättelse!

Hade fått en tid för igångsättning den 14/11 egentligen men eftersom min rädsla för förlossningen bara blev mer påtaglig desto längre tiden gick så tidigarelade
min underbara barnmorska, uppe på special-MVC, igångsättningen till lördagen den 7/11istället! Jag skulle vara på förlossningen redan kl 9.15 på morgonen för kontroll, då dom skulle kika så det var möjligt att starta förlossningen. Fick träffa damen som var klinikchef och hon var väl ingen stjärna direkt. Hon försökte känna på mig men jag spände mig så mycket att hon knappt kom åt. Hon menade på att
om jag inte kunde slappna av var det ingen idé...Dessutom var hon lite tveksam då dom egentligen inte sätter igång en förlossning förrän man gått 38 hela veckor,
och jag hade "bara" gått 37+5 veckor. Hon avslutade med "jaja, vi sätter väl igång dig då men skulle han inte andas när han kommer ut så vill vi inte ha några långa brev hit upp!"!
Tack för den liksom...Här skulle jag bli igångsatt och skulle han inte andas skulle allt ansvar vila på mig...Jag valde ändå att "chansa"!
Dom hade inget rum ledigt just då så jag skulle komma tillbaka vid 13.30...

Vid 13.30 var jag tillbaka och fick ett rum direkt. Jag är aningen nervös och sätter mig i "pappastolen" för att pusta ut lite. Dom hade lite att göra
så det tog ett tag innan dom kom och tog hand om oss. Dom kopplar CTG för att se så att allt står rätt med Elton, och det gör det. Så klockan 15.15 tar barnmorskan hål
på mina fosterhinnor, medans jag suger lustgas, och klart fostervatten strömmar ut. Jag är redan öppen 4 cm. Barnmorskan förresten, hade dom valt med omsorg då hon var världens gulligaste, hon passade verkligen mig. Hon förklarade allt för mig och berättade att dom gjort en förlossningsplanering och undrade om jag var villig
att följa den, vilket jag självklart var då jag kände att jag kunde lita på henne till 100%. När nu vattnet "hade gått" messar jag alla nära och kära och
berättar detta medans vi ligger och väntadr på att värkarna ska dra igång. Skulle dom inte starta av sig självt skulle jag få värkstimulerande
dropp. Men inte många minuter efter vattenavgången, och sms:en, så känner jag att det börjar "knipa" i magen och CTG-kurvan visar starkare
och starkare värkar. Klockan 16.10 börjar jag att andas lustgas igen. Minns att jag tänker att jag inte ska suga så flitigt då jag vill ha mer värkan
när "dom riktiga" värkarna kom så jag tar det lite lugnt med gasen till en början! En timme senare kommer min söta barnmorska in och rekommenderar att om
jag vill hinna få effekt av EDA:n så ska vi beställa den nu så det är vad vi gör. Under tiden står jag mot ett gåbord och tar mina värkar. När
läkaren som ska lägga ryggbedövningen kommer in, en timme senare, är jag skyhög på lustgas. Nu har jag börjat suga ordentligt eftersom det gör riktigt ont.
Vill inte sluta andas heller för nu blev jag riktigt nervös. En fet nål ska stickas in mellan mina kotor i ryggen liksom. Läkaren ville ha mig sittandes på
sängen så det får han. Jag andas min lustgas och först tar han en bedövningsspruta som känns rejält, minns att jag skriker till lite. När jag knappt
har någon känsel kvar sticker han in den feta nålen i min rygg och det är var sjuk känsla. Jätteobehagligt samtidigt som jag kände en värme i hela ryggen.
Han stannar kvar en stund för att se till att jag får värkan av bedövningsmedlet och det får jag. Värkarna går över till en tryckande känsla, vilket jag
nästan tyckte gjorde ännu ondare. Det var i vilket fall mycket mer obehagligt, så jag fortsätter med min lustgas. Vi blir lämnade ensamma på rummet en stund
och Mange passar på att testa lustgasen. Han tar djupa andetag, ståendes, och tycker sig inte känna något. Jag försöker förklara att ruset dröjer en liten
stund och jag hinner inte mer än at säga det förrän han måste sätta sig ner samtidigt som han säger något och börjar gapskratta när han hör sin egen
röst. Sekunderna senare får jag en värk och börjar suga lustgas igen...Minns att jag fortsatte suga gas även att värken var över och värkarna kom nu
så tätt att jag andades lustgas hela tiden. Minns att jag tänkte att det var fler som kände som jag, det var ju lördagkväll, men att dom var höga på alkohol
istället. Samtidigt drar jag kommentaren: "Det är ju inte varje lördag man får både godis och lustgas samtidigt" då vi tuggade godis förfullt, och vi
kom fram till att det var rätt trevligt att föda barn iaf! Tacka vettja lustgasen liksom!

Klockan 19.30 är barnmorskan inne och känner på mig och jag är nu öppen 5 cm. Det går sakta men säkert framåt och vi inser att det nog inte ska bli någon
bebis den kvällen. Kl 20.00 kommer barnmorskan tillbaka och vill få mig att gå upp och kissa. Jag tvekar lite då jag tvingas släppa min älskade
lustgas men jag har inget val och hon tvingar in mig på toa. Jag är kissnödig men kan verkligen inte kissa. Hon vrider på kranen för att försöka få mig
klämma ut några droppar men utan resultat. NU får jag även en värk som heter duga och jag skriker efter min lustgas och stapllar mig ut till sängen.
Nu blir allt kaos. För samtidigt som hon ska börja tömma mig på urin känner jag att det trycker på nedåt och jag vill börja krysta.
Barnmorskan känner på mig och jag är nu öppen 7 cm. Vid det här laget har även en sköterska anslutit till rummet. Jag suger lustgas och skriker att jag vill
krysta, barnmorksan försöker föra in en kateter på mig och säger att det inte är dags ännu, samtidigt som sköterskan säger att jag visst har
riktiga krystvärkar. Så samtidigt som jag börjar krysta tömmer barnmorskan mig på urin och det var nog bara positivt att detta hände
samtidigt för jag har en känsla av att det inte var så skönt att få en kateter uppstoppat i urinröret. Jag krystar en eller två gånger
och sen vill dom att Mange ska hålla min lustgasmask, både för att jag inte ska andas lustgas hela tiden och för att jag ska kunna hålla i och få
kraft med armarna. Nästa krystvärk drar jag mig upp med hjälp av armarna och tar i för kung och fosterland. Det är nu det gör så ont att man får
dödsångest. Man vill bara ge upp och dö. Minns att jag suger min lustgas samtidigt som jag drar kommentaren "jag orkar inte mer..." och direkt
tänker jag "att den har dom säkert aldrighört förr liksom :) Det känns som hela bäckenet ska sprängas samtidigt som underlivet ska brännas sönder. Under nästa krystvärk får jag inte trycka på och hon visar hur jag ska andas. Jag börjar istället hyperventilera och dom skrattar lite åt mig och ber mig andas lugnare.
Jag minns att jag sjunker ner lite med rumpan, slappnar av, och faktiskt andas lugnt. På nästa krystvärk föds vår lilla prins fram och
jag lyfter själv upp honom på bröstet!...och han andades!
I papprena står det att krystvärkarna började 20.05 och han föddes sedan 20.23 men Mange säger att det inte alls handlade om en kvart utan
snarare om 5-10 minuter. Jag vet inte för lustgasen gjorde ju sitt vill jag lova :)
Grabben vägde 3110g och mätte 49 cm!

Jag sprack ingenting, fick inte ens en liten bristning, så jag behövde inte sy ett endaste litet stygn. Två timmar senare var jag uppe och kissade
och visst sved det lite (antagligen efter katetern) men det var ingenting i jämförelse med förlossningen med Ellioth. Då fick jag fyra stygn
och kunde inte kissa normalt på en månad. Och med honom krystade jag i 2,5 timme...
Vi åkte hem dagen efter även denna gång och jag kände mig oförskämt pigg!

Både jag och Magnus fick en positiv upplevelse av den här förlossningen! Vi hann liksom med den här gången och det var skönt att få vara
på förlossningen från början till slut!

Igår var det 8 veckor sedan den här händelsen utspelade sig. Samtidigt som det känns jättelängesedan så känns det som det var igår.
Tiden går alldeles för fort! Men redan nu längtar jag efter att få föda barn igen...Det är det häftigaste som finns!