Svensk sjukvård- katastrof som vanligt!

Ännu en gång kan svensk sjukvård ta sig i röven! Jag är så sjukt ledsen och besviken. Det sista kvinnan skrev till mig i mailet var: "Vi har Midazolam här och har stor erfarenhet av det. Vi tar detta när du kommer, det ordnar sig, var inte orolig. Jag har skrivit in allt i din journal.". Jag hade en tid 15.30 men satt i väntrummet redan vid 14.30 för att få det lugnande medlet. När jag fortfarande inte hade blivit uppropad vid 15.05 haffade jag en sköterska och förklarade läget. Hon kikade i papper och i journalen men kunde inte se någon notering om att jag skulle ha lugnande. Jag visade då henne min mailkonversation (som för övrigt var med vårdenhetschefen) och hon svarade då: "Men jag tror inte ens vi har Midazolam!" och sedan knallade hon iväg. Anledningen till att jag just vill ha detta lugnande medel är för att jag testat jag tror fyra olika och detta är det enda som fungerat på mig. Fem minuter senare kommer hon tillbaka: "Vi har plockat bort Midazolam, min chef ber om ursäkt att hon lovat dig det!" och sedan går hon igen. Vid 15.25 reser jag mig upp till Mange och säger att vi skiter i det och ska åka hem, runt hörnet står då denna vårdenhetschef. Hon känns inte alls lika trevlig som i mailet utan snäser av mig men säger att de gått iväg för att låna lite Medazolam på en annan avdelning (hur svårt kan det vara liksom? Det är ett helt freaking sjukhus!) och just då kommer sköterskan med det. Jag blev även lovad att få ligga i ett rum och ta det lugnt i en timme innan men nu visar sköterskan ut mig i väntrummet igen. Jag berättar då vad jag blivit lovad och får ett rum. Fem minuter senare kommer läkaren in och presenterar sig och säger att jag ska komma ner till hennes rum när jag känner mig redo. Just då hade det lugnande inte fått någon effekt alls, inte så konstigt när jag var både stressad och ledsen. Efter tio minuter när jag fortfarande inte känner någon effekt kommer hon och säger att det är dags för mig att komma. Jag säger att jag inte känner någon effekt men hon säger att vi kan prata först. Två minuter samtal och hon vill sätta igång. Jag förklarar att jag inte känner mig redo och vill vänta till jag känner effekten (den uteblir ju så länge man inte slappnar av!). Hon är stressad och vill börja då hon och hennes kollegor snart ska gå hem. Hon säger att hon kan sluta senare men att hon kanske behöver hjälp av en överläkare och vill därför börja. PRESSAD till tusen sätter jag mig i den där vidriga stolen. Tårarna sprutar, jag är stel som en pinne och det enda hon tjatar om är att jag ska slappna av (Hur gör man det när man är livrädd? När man förväntat sig att allt ska vara annorlunda? När man förväntat sig att det lugnande medlet ska hjälpa en?) Hon för in de där iskalla jävla järnverktygen, hon råkar klämma mig. Jag gråter i panik och ber henne avsluta. Hon övertalar mig att testa igen, vi gör det, hon är stressad och klämmer mig igen. Jag säger bestämt att det räcker, att vi skiter i det, att jag vill gå hem. Hon hämtar då in sin överläkare. Den här tjejen är lugn, pratar svenska (!) och tar fram ett mindre plastinstrument som man också kan använda. Jag kan slappna av aningen och på cirka en minut är det klart. Varför satte de inte in denna läkare från början? När jag i cirka tio mail förklarat min rädsla? Varför glömde de bort mig? Varför fanns ingen notis i min journal? Varför stressade de mig när jag väl fått medlet? Jag var där en timme i förväg av denna anledning, de missade det och då är det fan deras uppgift att lösa det. Såhär får det fan inte gå till, allra helst när det handlar om någon med sådan här rädsla. Jag kan säga att jag kommer ALDRIG mer i hela mitt liv gå dit. ALDRIG! Hoppas nu inte det visar några cellförändringar för då får ju fan jag dö i dem då!