Idag gick jag in i v. 19 vilket alltså betyder att jag är halvvägs eftersom jag ska föda i v. 38 <3
Det blev ingen mysig kväll alls igår. Jag kröp ner i sängen och grät efter att ha googlat min "sjukdom". På det blev M och jag osams över en resa som han planerat utan att kolla om det var möjligt med mig. Att dra hela lasset själv i tre dagar när jag både har en öppning och stängning funkar liksom inte. Jag vägrar att lämna barnen 05.30 eller att hämta dem 18.30, det finns liksom inte i min värld. Veckan innan är han dessutom i Finland på exakt samma olägliga dagar men då rycker världens bästa morföräldrar ut <3 Så efter att ha fått honom inse att han var tvungen att ställa in den andra resan kände jag mig som världens sämsta och grät lite över det också innan jag somnade. Jag vaknade sedan av klockan vid 05.30 och var sådär härligt svullen i hela ansiktet :/
Fick försöka sminka över det samtidigt som jag sminkade bort Ellioths bula inför fotograferingen :)
Dagen på jobb var lugn och skön med bara 10 kids, på tre pedagoger, så jag njöt innan jag redan efter lunch styrde bilen mot stan. Det var dags för tandläkarbesök och jag kände mig på något sätt inte så orolig idag, jag kände mig faktiskt stark. Dock kommer tårarna direkt jag sätter mig i stolen och jag är inte sådär jäkla tuff som jag tror. MEN så idag fick jag ett sånt där jävlaranamma inom mig och kände att jag ville komma någon vart. Jag hade liksom den djupa sprutan man tar för att bedöva nedre käken kvar att klara, för att kunna laga ett hål i en tand där. Jag lät tandläkaren lägga salva, slutade nästan andas men lät även henne lägga några droppar bedövning precis innanför tandköttet. Det sved och spände så jag började gråta. Sedan var det dags att låta nålen gå 2-3 cm djupare för att snudda käkbenet (först då vet tandläkaren att hon är rätt), jag skakade och grät men lät henne köra. Det spände men gjorde inte ont och jag kände mig så jävla stolt att jag grät några glädjetårar. Hon frågade om vi skulle testa att borra och jag kände att jag ville det då jag nu ändå var bedövad. Dock var jag inte tillräckligt bedövad så för att kunna borra behövde hon ta en spruta till. Nu ville jag bara backa ur men så gav jag mig fan på det och lät henne ta en spruta till och den gjorde faktiskt inte ont. Dock var jag ju så spänd så bedövningen tog inte ordentligt nu heller utan hon var tvungen att bedöva kinden också. Jag gick med på det och den sprutan gjorde så ont att jag började gråta och skaka så jag höll på att svimma. När jag fick sätta mig upp en stund kände jag inte mina händer. Förstå min skräck... Därefter lagade hon tanden, utan någon smärta och inte en enda tår! Efteråt grät jag igen men denna gången glädjetårar! Det tog nästan tre år (med ca 10 besök med psykolog varje år) och äntligen klarade jag att laga en tand utan lustgas eller lugnande! Så jävla stolt över mig själv och 3 m längre gick jag ut från tandläkaren, ringde M och grät och gick och köpte mig en ny kjol :) Det var M som tyckte att jag var värd något fint!
Nu har jag hunnit sova en stund för att vara pigg ikväll, ätit världens godaste middag och nu är jag redo för fredagsmys!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar