Idag har varit en sådan dag då jag på riktigt fått känna på hur ont kärlek kan göra. Mitt hjärta har trasats sönder och jag har gråtit, gråtit, gråtit... Anledningen? Kärleken till det bästa jag har- mina två barn, och viljan att ge dem det bästa...
Vi har ju världens bästa förskola men det har blivit dags att gå vidare (eftersom vi flyttar!). Grabbarna kan inte få det bättre någon annanstans och det slår mitt hjärta i bitar. Jag kommer ta dem till ett ställe där de kommer få det sämre, vilken hemsk jävla mamma! MEN, jag gör det för att Ellioth (och Elton också senare såklart!) ska få det bättre i framtiden... Jag skulle mer än gärna se att barnen gick på den förskola de gör nu tills det var dags att börja i skolan. Jag skulle mer än gärna skjutsa dem dit varje dag. MEN jag vill inte bo i Johannelund i framtiden och nu är det Malmslätt vi flyttar till (och det känns toppen!). Grabbarna skulle visst kunna gå kvar och börja i skolan i närheten av Johannelund men det är rätt schysst att ha sina kompisar i närheten där man bor också. Och för att Ellioth ska hinna komma in i en ny grupp innan han börjar förskoleklass är det nu dags... Jag hade gärna sett att de började på förskola i Malmslätt när vi flyttar dit i november men efter att ha pratat med damen på kommunen, som har hand om köer och dylikt gällande förskolorna i Malmslätt, var enda chansen att få platser genom att söka nu i augusti. Sagt och gjort, så fick det bli. Jag grät i en timme innan jag sökte platserna. Jag grät efteråt och jag grät i bilen påväg till dagis. När jag berättade för en av fröknarna började jag gråta igen. SÅ JÄVLA TUNGT! När jag går dit för att hämta grabbarna en sista gång kommer personalen att få ta hand om mig. Jag kommer drunkna i mina egna tårar. Till och med damen på kommunen sa att den förskolan vi nu går på är världens bästa, att hennes barnbarn går där, och att ingen annan förskola kan jämföras med den! Tack för den liksom!
Jag måste tänka att det är för Ellioths bästa, vilket det ju faktiskt är... Men det känns så långt borta, det känns inte tillräckligt! :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar