Begravning!

Vill börja med att tacka för era kommentarer, det värmer så om hjärtat när man loggar in och har fått så många gulliga! -Tack!

Då har barnens gammelmormor fått komma till sin sista vila. Jag tycker nog inte om det där med begravningar, döden kommer liksom så nära inpå. Det sved i hjärtat att se alla tårar som fälldes när de tog ett sista farväl av sin kära mor/mormor/farmor/släkting.
Jag har bara varit på en begravning innan, det var min fasters och jag var väl sex år tror jag. Jag minns att jag tyckte det kändes lite otäckt med kistan som stod där, och samma känsla fick jag idag. Döden skrämmer mig men jag tänker sällan på den. Vi har haft den turen, eller jag, att under mina 25 år så har inte alls många anhöriga gått bort. Några mer avlägsna bekanta har väl lämnat jorden för himlen men ingen nära. Det uppskattar jag väldigt mycket! Och jag hoppas innerligt att det dröjer väldigt länge innan jag behöver gå på någon begravning igen!

När jag satt där inne i församlingshemmet och stirrade på kistan så for även tankarna iväg till katastrofen i Thailand på juldagen -04. Eftersom landet ligger mig så varmt om hjärtat, och eftersom jag tillbringat så mycket tid där så tog ju tsunamin hårt på mig. Jag kom nu att tänka på alla familjer som förlorade någon i katastrofen. Familjer som aldrig ens fick hem sina döda, eller dom som tvingades sitta i kyrkan och titta på en liten, liten kista innehållande ett barn. Usch, bara tanken får det att knyta sig i magen på mig. Tänk dom som stod och höll sina egna barn i sina famnar (jag tänker att jag håller i Elton och Mange i Ellioth) och vattnet tog dom ifrån dem. Man skulle ju aldrig kunna förlåta sig själv, även om man kräver det omöjliga av sig själv, men jag skulle nog aldrig bli människa igen...

Usch, nog med död. Gå nu och ta hand om era nära och kära och berätta för dom hur mycket ni älskar dom!