Gnäll

Nu har mina "surhormoner" stigit i höjden
och det är så illa att jag blir trött på mig själv! Jag hinner knappt vakna så är jag sur och tvär, eller redan i drömmarna är jag det. Det värsta är att det inte går att göra något åt det, att jag inte kan styra över det själv...Jäkla gravidhormoner, försvinn! Kunde det inte räcka med illamåendet som satt i till v 27, och nu foglossningen? Uäääh, jag spyr på´t!
Och så fortfarande det här med förlossningen, jag får panik...Igår mötte vi en ambulans med blåljus och då kunde jag se mig själv ligga där i och föda, med Ellioth i famnen. Det kommer ju börja med att vattnet går här hemma och direkt kommer minifisen vilja kika ut, vilket leder till att jag ligger på vardagsrumsgolvet och kvider och ringer ambulans. Kommer inte kunna resa mig upp för att öppna dörren så den kommer de få slå in och Ellioth kommer vara livrädd...
Ja, det där är mina tankar varje dag :(
Ska ta upp det med min barnmorska nästa gång jag ska dit och mår man såhär brukar man ju få en planerad igångsättning någon vecka, eller två, innan BF...Men då får jag självklart ångest över det istället. Igångsättning, hör bara hur det låter! En förlossning ska ju starta av sig själv, eller hur?
Knäpp jag är. Orkar inte ens lyssna på vad jag själv yrar om.

...och jag är så trött på att bo i det här dårhuset! Det är såå varmt (gravidhormoner igen) men fönstrena går ju inte ha öppna för alla grannar under sitter ju och bolmar cigaretter så jag spyr! Skulle lukta som en askkopp om jag hade öppet! Betala dyra pengar för att dö i lungcancer? Sånt förstår inte jag! Sen är ju folk uppe och borrar i väggarna kl 7 på lördagmornarna, grr!...och så trapporna...Kånka Ellioth upp och ner för dem, och snart blir det två att kånka, men där har vi ju bara oss själva att skylla!

Ska avsluta det här gnäll-inlägget och återkomma när jag är på bättre humör istället!
Bye bye!