Sanningen!

Jag har blivit uppfostrad som så att "med lögner kommer man ingen vart här i livet"...
Alla har vi självklart någon gång dragit en vit lögn,
vilket är helt okej och oftast bäst för båda partner,
jag menar ens föräldrar (läs: pappa) vill väl helst inte ha reda på att man legat och juckat med pojkvännen hela kvällen, utan då kanske man väljer att förfina det hela lite med att "vi såg på en skitbra film..." typ.

Sen när man är i den perioden och försöker vara alla till lags,
ja, då är det också okej att dra en liten lögn någon gång ibland.
Hur tuff verkar man liksom om man så glatt erkänner att "nej, jag vill inte fika för jag vill vara hemma med mamma och pappa"?
Då kanske man behåller sin status genom att skylla på vinterkräksjukan istället tex.

Sen finns det ju dem gånger man håller på att skämma ögonen ur sig men inser att en lögn inte kan rädda situationen utan sanningen skulle komma fram rätt snabbt iaf,
som när man råkat göra en liten buckla på bilen och du själv är den enda som kört den den senaste tiden...

Det jag vill komma fram till är att man måste kunna skilja på lögner och lögner.
Ibland är en lögn okej, ibland inte!

Min mamma hade pratat med min syster idag,
och tydligen är det jag som betett mig illa eftersom jag tagit upp det hela på bloggen.
Är det då kanske så att hon inser att allt jag skrivit är sant,
men att hon är för stolt för att be om ursäkt?
Jag är tydligen ingen syster för henne längre,
vilket känns väldigt tråkigt att höra, inte bara utifrån mig själv sett,
utan mycket för Ellioths skull. Han gillade sin moster, och sina kusiner.
Men jag anser mig inte vara boven i det hela och tänker inte därför krypa för någon!
Väljer hon att blunda för sanningen så är det upp till henne!
Jag lovar att Fanny skulle fortsätta att ljuga även om fem personer stod och räckte upp handen och berättade att "jag var på festen", eller att "vi sov i lägenheten"...
Hon står fast vid att hon varken haft fest eller haft några som övernattat på vår soffa!
Vi skulle kunna överbevisa henne,
men det är inte det vi är ute efter,
och inte pengarna heller...
Utan det skulle vara ett erkännande att hon gjort fel!
Men det kommer vi aldrig få,
och nu är det här följderna av det...
Bara bita ihop och gå vidare,
och jag är inte ledsen,
snarare förbannad och besviken!
Det är ändå min syster som beter sig såhär,
och henne har jag sett upp till liksom...
Det är då det är lite svårt att vända på allt!
Men det är hennes val,
för man vill väl alltid tro på sina barn!

Nej, nu ska vi försöka kliva upp ur sängen och njuta av att det är fredagskväll :)
Tjoho,
feber & fredag passar inte riktigt ihop,
men jag är inte bitter :)