Tack för alla kommentarer. Det här är inte lätt. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som jag i slutändan är en dålig mamma. Och visst kan jag utan tvekan uppfostra Ellioth till en stark liten kille. Jag kan överösa honom med kärlek (det gör jag redan varje dag!) och berätta hur vi älskar varenda liten del av honom. MEN hur vet jag att det räcker? Det finns föräldrar där ute som inte kan uppfostra sina barn, som inte har en aning om hur de ska gå tillväga. Så där ute växer det upp små monster som inte vet hur man behandlar andra människor. Räcker då min kärlek och ömma ord för min lilla kille? Jag är rädd att det inte gör det.
Okej om vi skulle tycka att tex hans läppar var för små och ville fylla på med reztylane, men nu är det ju inte riktigt så, det här känns som en helt annan grej. Sen är det ju ett så litet ingrepp, ett snitt och två stygn. Jag pratade med en vän vars mamma som jobbar med sånt här och de förespråkar faktiskt operation just för att förebygga mobbing!
Första samtalet är redan avklarat så processen är redan igång!
Va sorgligt att man ska behöva ändra sig efter andra i dagens sverige, jag förstår hur ni tänker men jag skulle aldrig nånsin göra en sån operation på mitt barn själv. Vad hade ni gjort om det hade varit "värre"? Ett stort födelsemärke över halva ansiktet kan man ju inte ta bort så lätt och det kan man ju också retas för....eller om det var ett handikapp? Jag tycker inte att man ska foga sig efter andra, men det är bara min personliga åsikt. :) hoppas det löser sig till det bästa för er iaf! :)
SvaraRadera