Tänk att det var de där skrynkliga små (men långa!) fötterna som i nästan nio månader sparkade på insidan av min mage. I nio månader undrade vi och längtade. Och så kom han ut, i full fart, vår lilla Elvis, och redan från första ögonkastet älskar man honom så gränslöst. Jag skulle utan minsta eftertanke ta en kula för honom. Det räcker med att någon hostar i hans närhet och jag känner paniken inom mig. Det är inte bara ett ordspråk utan en hel sanning, inte förrän man får barn vet man vad äkta kärlek är <3
Ett lite djupare inlägg såhär på Elvis fyradagarsdag. Igår hade jag planerat att sitta hemma och gråta, det sägs ju att man gör det den tredje dagen, men nä, inte en tår. Inte idag heller. Det lär ju komma, kanske på den femte dagen för mig denna gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar