Besviken och uppgiven

Här stod jag imorse och tog de sista magbilderna (samtidigt som jag fönade håret...), trodde jag...v 39 (38+0) iaf!

Eftersom jag var vid vägens ände redan i början av denna vecka har det varit riktigt tunga dagar fram tills idag. Det lockade verkligen att ringa och få igångsättningen ombokad till i onsdags eller torsdags men jag höll ut. Inger som jag träffade i tisdags hade ju skrivit att det var en igångsättning som gällde på mig idag och även att jag visste att det var ett ställningstagande och att olika faktorer spelar in så var jag såå klar med denna graviditet idag, samtidigt som jag var läskigt nervös. Barnmorskan hintade ganska tidigt att de hade mycket att göra men att de ändå självklart skulle se till mitt bästa och att jag hade haft det kämpigt på vägen. Hon kände på mig två gånger och konstaterade att förlossningen kunde sättas igång men hon skulle ut och diskutera med sin läkare! Det dröjde väl cirka två minuter innan hon kom in med beskedet att de hade fullt idag och inte skulle kunna ge mig god vård. Jag bröt ihop, dels för att jag var så inställd på idag men också efter allt runtikring med omstyrning av barnvakt och allt igår. Hon sa att jag skulle få komma tillbaka imorgon och då skulle de inte behöva bedöma mig utan sätta igång mig direkt. Hon gick ut för att fixa med tiden och jag grät samtidigt som jag hade full förståelse att andra som föder spontant eller som gått över tiden prioriteras före mig. Hon kommer in igen för att istället komma med beskedet att hela helgen är smockfull och att jag får komma tillbaka på tisdag för att sättas igång. Nu bryter jag verkligen ihop då fyra nätter till med denna smärta känns så långt borta. Hon pratar om att jag kan få sömntabletter med mig hem för att kunna slappna av och få sova... Jag får fundera en stund och hon ska komma tillbaka men istället kommer läkaren in och undrar vad hon kan göra för mig. Jag gråter och säger att allt känns kaos pågrund av allt runtikring, smärtan och min rädsla att föda hemma... Hon påpekar att jag kan få medel för att sova men då måste jag stanna där för att bebis behöver övervakas när jag sover (men det var ju fullt?). När M berättar det barnmorskan sagt, att tisdag blir jag igångsatt, alltså ingen bedömning menar hon ändå att det blir en bedömning först... Här orkar inte jag mer. Vi får fundera en stund men strax behöver någon mitt rum och vi ombeds gå till dagrummet. Jag vill inte sitta där bland massor människor och är så uppgiven så jag går bara medan M hintar någon barnmorska om det. Hon jagar då ifatt mig och tar in mig på ett rum för att hon inte tycker det känns okej att jag går därifrån ledsen. "Är du ledsen, är bebisen ledsen...". Vi pratar en stund och hon tycker att jag ska komma tillbaka ikväll, få en spruta och sova och menar att det kan få mig att må mycket bättre vilket kan starta förlossningen spontant (vilket ju är min stora rädsla!). Jag lugnar ner mig och innan vi går ber jag henne bara kolla upp tiden för tisdag. Hon kommer tillbaka med beskedet att vi är inbokade på måndag då tisdag är överbokat, och nu blir Mange vansinnig. Dubbla besked hela tiden och måndag har vi sagt att vi har svårt då Ellioth ska till sjukhuset och göra ett sömn-EEG. Tillslut kommer koordinatorn för både BB och förlossningen in och förklarar läget. Idag var det kaos, alla verkade vilja föda samtidigt och på förlossningen låg nyförlösta kvinnor och väntade på plats på BB som var fullt. Detta ledde ju till platsbrist för de som behövde komma in och föda, och det hade vi självklart full förståelse för. Onsdag eller torsdag fanns det tid för oss men jag kände att jag inte ens kunde se så långt fram i tiden, kände knappt igen de veckodagarna. Måndag är vi nu inbokade men vi ska ringa in imorgonkväll för att möjligtvis få en tid på söndag (om någon som är inbokad då mot förmodan föder ikväll eller imorgon). Jag vågar inte ens hoppas på måndag nu liksom... Ellioths EEG är avbokat och ny barnvakt är löst. Det känns okej just nu även om måndag känns jävligt avlägset när jag i skrivande stund ligger och sprattlar och gråter av den där jävla stickande/brännande/svidande smärtan igen. Ge mig måndag!!!