Barnen fick åka med mormor och morfar till Norrköping under tiden. Efter två timmar ringde jag för att kolla hur det gick och då grät nästan mormor, så jävliga var ungarna. Eller rättare sagt Elton, den ungen är förjävlig alltså! Hans 4-årskris (ja, det är ju så psykologen kallar det!) tar död på oss alla alltså... Stackars morfar har ju hörapparat och Elton skrek som en stucken gris för att sedan skratta, trots att morfar bad honom vara tyst flera gånger. Sådant accepterar inte hans mor så vi fick avbryta det vi gjorde och säga att de fick komma hem med barnen. Elton dummade sig direkt och försökte springa ifrån mig men jag fick tag i honom och bar honom i jackan upp på hans rum. Där fick han sig en utskällning som hette duga och efter lite gråt och skrik gick han på skakiga ben ner och bad om ursäkt med både pussar och kramar. Den ungen gör mig gråhårig alltså!
När vi kom hem åkte Mange iväg med släpet och då satte sig Ellioth på dass och gjorde nummer 2. Han övar sig på att torka sig själv och det är hans pappa som håller i övningen för jag förstår mig inte på det där med pungar och grejer. Jag trodde det var lättare att torka sig bakifrån men pappsen här lär Ellioth hålla bort pungen och torka framifrån. Det var bara det att han glömde den där lilla detaljen med att hålla bort pungen så den var helt full med bajs, haha. Som tur var klev Mange precis innanför dörren då och fick ta hand om det hela! Alltså ibland är jag glad att jag inte är ensam i det här föräldraskapet ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar