Även jag blir äldre, tyvärr. Även om man inte kan tro't (jag är rätt barnslig ibland) och även om jag själv vägrar inse det så blir jag 30 nästa år. Alltså när man var 15 år och någon var 30, då var ju den personen nästan pensionär i ens ögon. Jättegammal! Men nä, jag känner mig faktiskt inte så gammal. Det vore väl för de där rynkorna som börjar smyga sig på då. Och celluliterna och hängrumpan. Men annars skulle jag säga att jag känner mig precis som när jag var 22, om än med lite mer livserfarenhet. Jag har blivit en man, två barn och ett radhus rikare. Jag har snart en utbildning och jag har massor arbetslivserfarenhet. Jag har hunnit sett massor av världen och jag har förmånen att fått massor fina vänner under årens gång. Framförallt kom de finaste med barnen (bortsett från några få hjärtan)!
Jag har dock svårt att acceptera ålderstecknen som sätter sig som ärr på kroppen. Rynkorna i pannan, påsarna under ögonen och "smile"-rynkorna känns inte alls roliga. De sistnämnda är på riktigt just rynkor i smilevecken, de borde jag väl gilla då och vara stolt över? Stolt över att jag hittills gått leende genom livet, ja så pass att leendet lämnat ärr?! Men nä, det känns surt. Jag är liksom inte 22 längre, vilket jag känner mig som, och kroppen uttrycker sanningen...
Men det jag skulle komma till, min natt- och dagkräm tog slut häromdagen så igår införskaffade jag nytt. Det var långt ifrån billigt, det var anti-age, så ja nu hoppas jag då självklart på mirakel! Vad tror ni? Efter helgen? Rynkfri? Och då blir jag 22 igen på köpet?
Håll tummarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar