Deras mor kommer inte sova lika tryggt... Varje natt går ju jag upp på toa en eller två gånger och då har jag som (o-)vana att alltid också titta till grabbarna. Jag måste alltså se så att de andas. Det här har jag hållit på med sedan den dagen Ellioth föddes (även om jag trappat ner på det då jag först sprang var femte minut). Och jo, varje gång andas de så fint. Varför skulle de inte göra det liksom? Jag har försökt sluta men då kommer den där tanken, tänk om jag inte går dit och så vaknar jag imorgon och en av dem är död, då kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. I sex år har jag gått för att titta till dem, varje natt- flera gånger, och de har andats. Nu är det dags att ändra detta och istället försöka inse att de överlever utan att jag springer där hela tiden! Förut har de liksom bott i anslutning till toaletten, nu bor de en trappa upp. Jag kan ju inte hålla på och springa i de där trapporna hela nätterna. Och så kommer nästa grej, trappen. Tänk om de vaknar och vill gå ner till oss och så är de inte vana vid trappen, och faller... Jag har fixat en nattlampa! Brandvarnaren tjöt dåligt så det har de fått en ny! Då borde väl allt vara safe? Något mer jag borde oroa mig för? Nej, nu får det vara nog med dessa dumheter, dags att behandla mig själv med lite kognitiv beteendeterapi. Att exponeras för det man är rädd för.
Inatt ska jag bara kolla till dem en gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar