Seriöst, den här killen... Alltså jag kan inte sluta skratta åt honom samtidigt som jag har lust att gråta förtvivlat! Han blev ju nyss fem då och efter att ha pratat med en pedagog på förskolan så är det här tydligen typiskt för fem-sexåringar. Det är som att hans armar är en decimeter för långa och som att hans ben inte lystrar till honom. Ska han fatta tag i ett glas så är det utspillt långt innan hans hand fattat att den är framme. Han snubblar på bordsben, stolsben, trösklar men oftast bara på sina egna ben. Sedan är det som att han varken hör eller ser också. Man kan sätta sig framför honom, se honom rakt in i ögonen och berätta att det nu är stora stenar längs den här stigen vi ska gå på och att man måste vara uppmärksam. Ungen ramlar över första...
Alltså han är heeeeelt hopplös! Han måste ju bo i en kropp som blivit alldeles för stor alldeles för snabbt?!
Finns det någon där ute med samma erfarenheter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar