Livet är orättvist

Jobbig dag på djurparken. Det dröjde inte lång stund förrän tårar rann längs mina kinder. Dessa bleka, skalliga, sjuka barn får hela mitt hjärta att knyta sig. Jag förstår inte hur livet kan vara så orättvist. Ett barn, 4-5 år gammalt, det fanns inget mer att göra... Hur överlever man ett sådant besked som förälder? Och en liten flicka (väldigt sjuk) fick idag träffa Bamse, det skrattet som bubblade ur henne samtidigt som hon hoppade glädjeskutt fick både hennes mamma och mig att gråta, det liksom sprutade både ledsna tårar och glädjetårar! Jag är så sjukt imponerad av dessa starka (men ändå så svaga) barn och deras starka föräldrar... Så sjukt, sjukt imponerad!

Nu sitter jag på tåget hem och längtar ihjäl mig efter mina (förkylda) prinsar där hemma! Jag är så jäkla tacksam över livet idag, tacksam över att ha två friska barn <3