Nu är jag bitter igen!

Ibland undrar jag vad det är för värld vi lever i.
Var det verkligen såhär när jag var liten? Eller var man bara för liten för att förstå?
Isf skulle jag vilja vara liten igen.

Falska människor är det värsta jag vet. Dessutom har jag förmågan att alltid lita på människor, att alltid tro gott om dem. Ibland önskar jag att jag vore lite mer kritiskt när jag träffar nya människor, men nejdå, självklart tror jag gott om alla. Så typiskt mig. Det har jag nog ärvt av min pappa...

Jag tror aldrig att människor förändras, de byter bara skepnad eller lär sig dölja sina dåliga sidor för omvärlden.
Jag vet vad det hela handlar om i detta fall också, avundsjuka, som vanligt!
Jag har man, barn, en bulle i ugnen, lägenhet, bil...Ja, ett ganska perfekt familjeliv. Sånt kan sticka i andras ögon. Kanske är det stressande att vissa har allt, medans andra bara har någon del. Sjukt. Sorgligt.
Jag har lärt mig att man inte ska sparka på någon som redan ligger, men mår denna person bara dåligt och har allt annat dukat framför sig, då kanske man ändå ska sparka? Jag menar, någon annan ska väl inte kunna åka räkmacka om man själv inte gör det?
Jag vet bara att denna person har gjort sitt gällande vänskap till mig. Det borde jag insett redan första gången denne gjorde bort sig, men nejdå, jag ska ju somvanligt tro så gott om folk...
Punkt.

Nu ska jag krypa ner i sängen med händerna runt magen och känna på min minsting där inne som somvanligt far runt som en liten karusell såhär dags. Positivt är dock att hon somnar innan mig, sover hela natten (tror jag, vaknar inte av några sparkar iaf) och vaknar efter mig på morgonen. Sen tar hon några siestor under dagen men vaknar med jämna mellanrum. Hoppas den dygnsrytmen håller i sig. Ellioth har ju alltid varit toksnäll och sovit hela nätterna, sedan han var två månader, och det sägs ju att man inte kan få två såna här "snällingar" men hoppas kan man ju :) Godnatt!