Down

You with the sad eyes

Don't be discouraged

Though I realise

It's hard to take courage

In a world full of people

You can lose sight of it all

And the darkness there inside you

Make you feel so small

Solen skiner ute och jag vill bara springa ut,

helst barfota som när man var liten.

Egentligen var det alldeles för tidigt,

asfalten var iskall och gruskornen skar in i fötterna.

Och?

Man var så lycklig, man visste inget annat, man hade inga bekymmer.

Det där kommer man aldrig få tillbaka,

aldrig.

Men det finns ett sätt att få en liten känsla av det,

det är att sätta ett nytt liv till världen!

Genom ens eget barn får man på något sätt "återuppleva" ens egen barndom,

genom att se deras lycka!

Igår bröt jag ihop.

Det är så jävla, jävla jobbigt med detta illamående hela tiden

och jag är på god väg att ge upp.

Samma sak med humöret,

jag kan inte styra över det.

Jag känner mig som en dålig mamma,

för jag orkar helt enkelt inte med allt.

Nu när Mange är hemma får han ta största ansvaret för Ellioth,

för ja, jag orkar inte...Varken humörsmässigt eller pga illamåendet!

...Men så efter att jag har tänkt efter en stund,

och insett vad jag i slutänden får ut av det här,

så är det som det minsta bekymmret i världen!

Jag sätter ett nytt liv till världen

och jag kommer få se denna lilla parvel växa upp

och ta del av hela dennes barndom!

Jag kommer få så mycket kärlek att jag kan sväva på rosa moln

i årtusenden!

Det är nog inte så jobbigt iaf,

även om det för stunden känns som att minst fyra veckor till med illamåendet & humöret är som hel livsstid!