ORO!

Jag har alltid hört att "barn ger en bara mer bekymmer"...
Satt och funderade lite över det häromdagen,
det stämmer faktiskt lite.
Sen tycker jag kanske det är synd att kalla det just bekymmer,
det borde finnas något finare ord?
Något med mer kärlek i?
Oro?

Dessutom växer bara oron med åren.
Till en början, när Ellioth var nyfödd, oroade man sig för om han fick i sig tillräckligt med mat,
om han andades när han sov (plötslig spädbarnsdöd) och varför han aldrig skrek.
När han sedan blev lite äldre och började rulla, oroade man sig istället för att han skulle trilla ner från tex skötbordet och dylikt...
Nu när han snart blir ett år, då är det tusen saker att oroa sig för. Ligger det någrasmåsaker på golvet?- Han stoppar ju allt i munnen. Finns det en trapp i närheten? -Ja, han älskar ju att klättra där. Står det något lite högre upp som han kan nå, tex en lampa? - Ja, han skulle ju dra ner det och kanske få det i huvudet...Osv. Jag tror ni förstår!
Och allt detta tack vare dem starka känslorna man hyser för sina barn!

Jag älskar den här killen så oerhört mycket,

han är mitt allt!

...och jag, som alla andra mammor, vill bara ha honom vid min sida för alltid!

Därav oron!