Hjärtat i halsgropen hela dagen. Jag vet inte vad det är som gör det, antagligen bara tanken av att vem som helst är kapabel till att göra vad som helst.
Att ta sig ner till bilen imorse, genom trapphuset, var en pers. Jag smög, för att om det nu skulle stå någon där så skulle jag höra den. Jag skulle även se personen tidigare och ha större försprång om jag skulle behöva springa upp igen. Nyckeln höll jag i ett krampaktigt grepp, med den rätta nyckeln framme. När jag traskade några hundra meter på en trottoar i stan vände jag mig om säkert tjugo gånger för att få bekräftat att ingen skulle hoppa upp bakom mig. Jag undvek att möta människor nära mig, jag gick istället ut på vägen. Jag har fått ett rejält knäpp av händelsen i lördags natt :(
Däremot gjorde jag framsteg hos tandläkaren idag. Efter flertalet panikattacker och litervis av tårar fick hon sticka mig med sprutan. Och inte kände jag något :) Nästa gång ska hon spruta in bedövningsmedel också, något som kommer kännas betydligt mer.
Nu ska jag springa ner till min kära granne, och numera även chef, och prova ut lite arbetskläder. Färden i trapphuset kommer bli ett prov :S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar