Livet är så jävla orättvist! Så jävla, JÄVLA, orättvist! Jag minns att jag satt på en solstol i Thailand i vintras när jag läste min gamla kollegas mail där hon berättade att hennes son fått cancer och att hans chanser att överleva var små. Det högg i mitt hjärta, tårarna rann längs kinderna och jag tänkte på mina egna barn. Som förälder gör man ju just så, man funderar över hur det skulle kännas om det var ens eget barn det handlade om och man inser att bara tanken vrider om hela hjärtat.
Jag har nu följt den här lille kämpens resa sedan dess. Jag har sett bilder på honom när han varit så blek och sjuk och efter det har jag sett bilder på en glad liten prins som verkligen skiner. Hans små chanser att överleva ändrades och hans chans till livet var istället mycket god. Jag har så många gånger förundrats över hur stark han varit, vilken jäkla kämpe. Jag trodde att allt hemskt var över nu och att den här familjen äntligen skulle få börja leva...
Imorse satt jag ensam på Espresso House när dikten ovanför dyker upp som statusuppdatering under min gamla kollegas namn. Jag förstår inte förrän jag börjar läsa kommentarerna, han är död. Min mage knyter sig och tårarna börjar rinna. Jag vill inte tro att det är sant. Ett litet barn, någons barn. En mamma och en pappa har förlorat sin fina, lilla pojke. I knappt två år fick de känna honom. Alldeles för kort tid, men tänk hur mycket känslor man får för någon på två år. Hur överlever man sitt barns död?
Idag går alla mina tankar till en mamma och en pappa, en storebror och och en hel familj därtill i djupaste sorg. Till en liten ängel uppe i himlen; må du vila i frid! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar