Den sista vilan

En karavan av bilar på den där landsvägen på slätten, strålande sol och vårkänslor. Ovänner som vänner, du förde oss alla samman idag. Alla var vi påväg åt samma håll för att en sista gång ta farväl av vår fantastiska vän. Ljusets kapell var fyllt till bredden, du var så älskad och är så saknad. Det första man möttes av var en liten solstråle med bus i blicken, din lilla dotter...
Jag är övertygad om att du log där i kistan när hon dansade kring dig och blommorna till Tears in heaven. Exakt så hade du velat ha det, exakt det gav hon dig<3
När prästen gav dig tillbaka till Gud satt jag och stirrade ut på den blå himlen. Just då flög en fågel förbi, den flaxade uppåt så bekymmerslöst och fritt. Jag tror det var du. Bekymmerslös och fri. Fri från all smärta och ångest du burit. Som den omtänksamma människa du var tror jag att du vakar över oss där uppifrån. Som en skyddsängel går du nu bredvid oss. Den finaste skyddsängel man kan ha!
Ändå fattas du mig, och det gör så jävla jävla ont! Jag trodde att tårarna skulle vara slut efter den där timmen i kapellet men de fortsätter rulla nedför mina kinder.
Farväl älskade Frida, vi ses i Nangijala <3